Igår fick jag nog. Så jag satte på mig ett par svarta tygdojjor från H&M och gick ut på en lång promenad. (Nya dojjor är på väg på posten..) Och efter ungefär halva vägen började jag springa. Jag sprang. Jag andades rätt och kutade framåt, med tunna skor på onda stenar - men ändå, jag gjorde det!

Kändes obeskrivligt skönt. Hade glömt att det känns så befriande. Ikväll igen.

.. Som hjälper sådana här dagar. Grapefrukt. Älskar grape.

Att må illa är det absolut värsta jag vet i hela världen. Jag slutar att fungera och det enda jag kan tänka på är illamåendet. Jag är hungrig på frukost men kan inte äta något för att det sitter en klump av illamående i min hals. Och jag vet att jag gnäller över en världslig sak nu, men ibland måste man få spy ur sig all jävla skit. Har ni något att gnälla över? Gnäll!

1. Baka. Det gör jag alltid när vi är lagom sjuka, på helger eller andra lediga dagar. Idag också.
2. Bjuda hem Jolines vänner och vara världens mest aktiva morsa, med målarfärger, kaksmetar och dans i vardagsrummet.
3. Titta ifatt program som jag missat, till exempel Debatt och Kvällsöppet.

Nu vet ni vad jag gjort den här tisdagen.

Jag "tappade" rösten igår. Det förvärrades under dagen och på kvällen var det så illa att jag knappt fick fram ett ljud. Joline undrade varför mamma väste så konstigt och jag försökte få fram bättre ljud - utan resultat. Ringde min chef så att han fick höra hur jag lät och vi konstaterade att jag måste vara hemma tills jag är helt återställd. Jag är ju beroende av rösten på jobbet.

Imorse blev jag väckt av Joline som ville att jag skulle säga något för att höra om rösten kommit tillbaka. När jag skulle säga godmorgon kom det inte fram ett ljud. Jag låg helt panikslagen och bara pep och väste i sängen. Fick sms:a">sms:a mormor och be henne ringa vårdcentralen, för jag kunde omöjligt prata med dem.

Var på vårdcentralen 13:30 och fick gapa lite för en läkare, sedan fick jag gå hem och vänta på att det ska bli bättre. "Om det tar mer än 4-6 veckor måste du få en remiss vidare" var hans enda kommentar. 4-6 veckor? Om jag inte kan prata på så länge kommer jag att bryta ihop fullständigt och totalt.

När jag satt i väntrummet idag fylldes ögonen med tårar. Jag insåg hur beroende jag är av att få tala. Det är det absolut viktigaste i mitt liv. Jag såg mig omkring, i samma rum satt en tant med amputerat ben och jag kände mig så löjlig över hur lite jag pallar. Tanten var till synes glad och skojade med sin man trots att hon satt i rullstol, ett ben fattigare och mittemot bölar jag för att jag är hes. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker så himla synd om mig själv, så nu har jag hamstrat på mig godis och film så ska jag hålla käften tills min fantastiska röst återkommer.

Mammornas dag idag. Vi badade för första gången i år, åt pizza och glass och pysslade hemma på kvällen. Ingen speciell dag utåt sett, men däremot har jag tänkt på hur lyckligt lottad jag är. Det är en bra dag att stanna upp, se sig omkring och uppskatta de viktiga mammorna i vår vänskapskrets och familj.

Den här dagen tycker jag att vi ska använda för att boosta, peppa och påminna varandra om att vi alla är världens bästa mammor åt just våra barn. Och att vi kämpar på, varje dag, 365 dagar om året för att vi älskar våra barn gränslöst och obehindrat.

Men så finns det mammor som vi bör ägna en viktig tanke åt. Det finns mammor som just nu inte har råd att köpa mat till sina barn, som får vagga hungriga barn till sömns. Det finns mammor som tvingas sälja sina kroppar för att försörja sina älskade ungar. Det finns mammor som väntar på barnbesked efter år i adoptionskö, mammor som förlorat sitt barn. Det finns så många mammor i världen, med olika förutsättningar och möjligheter som vaknar varje morgon och gör sitt bästa. Jag tänker på alla mammor idag och på hur lyckligt lottad jag är som slipper skicka iväg min fyraåring att tigga på gatan utan kan istället följa henne till ett alldeles superhärligt dagis. Jag behöver inte vara rädd för att vi ska bli nerskjutna på gatan utanför mitt hus, jag kan glädjas och njuta - det är jag oerhört tacksam för.

Till alla mammor från mig. Ni är bäst.

Ligger och lyssnar på tjejbikten med Ann Söderlund och någon jag inte vet namnet på plus bästa Hannah Widell. Jag har ingen röst och känner av en kommande halsfluss. Förövrigt har jag idominsalva i hela ansiktet och det är världens boost för huden.

Vaknade precis. Joline är med mormor i torpet och fiskar upp grodyngel, solar på bryggan, ror i båten och har det supermysigt. Jag känner mig helt rotlös utan henne här hemma och räknar minuterna tills hon kommer hem. Då ska vi ha världens härligaste kväll!

Titta vilka underbara mms jag fått.

.. I min klänning. H&M gör det igen!

Sitter vid skrivbordet i mitt rum och har precis skrivit en fantastisk dikt om vänskap. Och att åldras, hur livet förändras. Den är tillägnad Josephine, så hon ska få läsa den först sedan kan jag dela med mig till er.

Härlig, lyxig frukost med mamma och Joline på trappen. Bra start på dagen.

Sitter på bussen med nackspärr och noll poddar kvar. På väg hem mot surströmmingsfest hos mormor med mina bästa!

För någon vecka sedan pratade jag med några andra föräldrar om hur mycket vi leker med våra barn, vad vi leker, hur vi riktar leken och så vidare.

Jag var ärlig och berättade att jag generellt tycker att det är tråkigt att leka. Det är inte ett dugg roligt att flytta runt en häst och gnägga. Det är inte särskilt kul att smaka på leksaksmaten i köket heller. Men jag gör det ibland, när jag måste. Oftast har jag tur, för mitt barn leker själv och har världens bästa fantasi så hennes värld är helt bananas. Jag är ärlig också och säger till henne att jag inte tycker att leken är särskilt rolig så vill hon att vi ska leka får vi hitta på något som båda tycker är roligt. Nu tänker vissa att jag är en egoistisk och elak förälder som inte leker med mitt barn, som inte tycker att det är härligast i världen. Ni får tycka det. Personligen tycker jag att det är bra om hon lär sig att om man inte finner någonting roligt eller stimulerande har man rätt att säga nej till det.

Vi leker, såklart. Vi leker "Tina och Leila" som är vårt eget matlagningsprogram. Vi leker melodifestivalen, vi spelar gitarr, bygger lego ibland och bakar och pysslar. Vi dansar wild and totally crazy.

Men, åter till föräldrasamtalet. Jag blev upprörd på en pappa som sade "nej, det är inte så roligt att leka med mina barn för de är tjejer och har Barbie och dockor och det tycker inte jag är så kul" varpå han fortsätter "men om de hade lite bilar eller lego eller någon rolig borg skulle det vara kul".

Jag tänker så mycket om det här. Varför har inte barnen lego, riddare, bilar och flygplan? Varför har han bestämt att hans barn inte tycker att det är roliga leksaker bara för att de föddes med snippor mellan benen? Varför har vi inte kommit längre år 2012? Varför låter vi inte våra barn välja?

Det är det här som är så fult med kön. Någon frågade förut varför kön måste vara något fult. Här är mitt svar: det är inte fult att ha snippa eller snopp - det är en biologisk skillnad mellan pojkar och flickor som vi omöjligt kan bortse ifrån. Men där tar skillnaderna slut. Det är fult att våra barn inte får välja och vraka fritt bland färger, leksaker, kläder och yrken. Det är fult att samhället, föräldrar, förskolan, skolan ger varje barn 50 % valmöjlighet på grund utav en biologisk skillnad. Det är orättvist.

Jag vill att mitt barn ska få välja. Jag vill att hon växer upp och känner att hon är precis som hon är - hon behöver inte kategoriseras, delas in i fack eller bemötas efter sitt kön. Hon ska kunna bli snickare eller svetsare utan att någon höjer på ögonbrynen, hon ska klä sig i det hon tycker är fint.

Det är inte upp till mig att bestämma att hon ska älska rosa, tyll, smink, dockor, barbies. Men om det är det enda jag köper hem, det enda jag tillåter - då är det vad hon tvingas välja. Det är vad hon får "välja" mellan. Inte särskilt fritt eller rättvist, tycker jag.

Efter en dag utan jobbångest som inte gick över kom jag äntligen hem. Vi köpte med oss jordgubbar och åkte hem till mamma för att hämta energi. Nu sitter vi och blir attackerade av knott och myser. Det är verkligen sommar. Som vi längtat efter detta!

Har hittat världens bästa sommardricka. Sitter i gräset och väntar på bussen. Har lite jobb-ångest när det är så fint väder, men tänker på alla resor jag vill att vi ska göra i höst och biter ihop.

Långklänningen gör premiär på jobbet. Sommar på riktigt!

Sitter och pluggar inför det allra sista som jag lämnar in på fredag. Läser psykiatri, social psykiatri och socialt behandlingsarbete. Dricker mitt bästa te med kanelsmak och har fin sjöutsikt. Lyssnar på Oliver Shanti som också får bli kvällens tips till er. Det är avslappnande och helande musik. Räknar med att det kommer ta några timmar till så jag parkerar här tills inatt. Godnatt!

På väg.. Ha en FAB dag!

Hela kvällen igår drömde jag mig bort till vackra hotell i Turkiet, Lefkas och Sicilien. Nu är det förhoppningsvis bara en vecka kvar tills jag ligger i en solsäng bredvid poolen och läser alla de böcker som jag velat läsa men hittills inte hunnit. Eller så bygger vi seriösa slott på stranden och blir bruna och fina. Nu kör jag på de sista dagarna, det är så mycket lättare när man har något att se fram emot.

På väg hem från jobbet och klappar mig själv lite på axeln för att ännu en helg gått. Det är verkligen sommar nu, tänker jag också. För det är så himla varmt i luften och alldeles ljust. Himla härligt!

Ni som undrat..
Jag jobbar som Undersköterska och med sälj. Alltså har jag två jobb just nu.

Vi pratade sista minuten resor och resor i allmänhet på jobbet idag. Jag blev så sugen på att åka i väg innan den hektiska sommaren börjar med jobb från 15 juni till 1 september. Gick in på fritidsresor och hittade fantastiska resor till både Turkiet och Grekland. Ringde till Andreas och frågade om han skulle ha möjlighet att ta ledigt och bad honom att googla fler möjligheter. Vi åker förmodligen nästa helg! Härligt, va?

Till Joline såklart. Två klänningar från Name It till sommaren.

Den här klämdagen blev fantastisk. Jag jobbar ju kväll imorgon och därefter både lördag och söndag, så det blir inte så mycket kvalitetstid då. Men idag har vi gått fredags-bananas på allt för att kompensera vad vi missar. Joline har haft kompisar här hela dagen, sedan tog vi en lång promenad med hennes nya sparkcykel, middag i världsklass och avslutningsvis hänger jag med en påse chips i soffan framför hockeyn.

Det är så härligt att ni kommenterar! Jag blir lika glad varje gång ni kommer med synpunkter, uppmuntran eller historier från era liv. Det är min vision av den här bloggen längre fram - att skapa en "livsventil". Hoppas att ni känner att vi är på god väg. Har ni önskemål får ni gärna komma med dem, antingen i kommentarsfältet eller på min mail [email protected]


Kram på er!

Joline har fyra kompisar hemma. Det är så vi gör för att få klämdagar att gå. Det är så härligt när det är high life och kaos. Just nu målar alla kreativa darlings.

Jag är ledig ikväll. Det firar jag med att hänga i soffan medan tvätten tvättar sig själv. Och jag dricker juice i vinglas för att det är mycket roligare. Nu ska jag titta på en dramafilm och förmodligen gråta lite, somna innan jag hinner se slutet och bli väckt av Joline om några timmar som vill ha gröt och Hitta Nemo. Jag är en lycklig människa.

Godnatt.

När jag var 12 år var jag längst i klassen, med undantag för någon kille som var jämnlång var jag störst. Jag hade noll höfter, noll bröst och såg ut som en lyktstolpe. Det var jobbigt att vara längre än de killar jag ville dansa tryckare med på discon och hetsen över att ha stora bröst var enorm. Det var två tjejer i klassen och två tjejer i en klass över vår som hade rosa snobben bh:a och de bestämde att tjejer med bröst och bh fick sitta i bastun, andra fick helt enkelt hålla sig utanför. Under en period var jag en i gänget, med blå nalle puh bh i storlek 65 AA full utav hårt papper som skavde och kliade.

Jag var inte trygg med min kropp då, och började klä mig i enorma byxor och stora t-shirtar, knallgula benvärmare och stram tofs. Jag försökte dölja vad som inte fanns.

Så kom sommaren och sommarlovet mellan sexan och sjuan, när killarna växte och jag stannade av på längden men började att komma ifatt på bredden. Jag blev lite rundare, kändes lite mjukare och samtidigt mer bekväm i mig själv. Precis som hundvalpar växer i sitt skinn hade jag vuxit i min kropp under juni, juli och augusti.

Men att komma tillbaka till skolan var en chock, för helt plötsligt var jag en utav de populära. Några killar busvisslade, jag fick sms från dem som var äldre och de roller vi haft på mellanstadiet löstes upp. Nu var jag "en i gänget". Jag började handla kläder på Bik Bok och Gina Tricot istället för på stadium. Jag färgade håret, köpte nya produkter, nytt smink och satte igång att experimentera. Det slutade med att jag gick upp kl 04:00 på morgonen och duschade, rakade, lockade, plattade, sminkade och fixade - när jag kom hem var jag så trött att jag bara kraschade i sängen eller soffan och somnade.

När jag träffade Andreas gick jag igenom den värsta krisen, då var hjärtat utanpå kroppen och allt jag var en känslomässig katastrof. Jag skar mig. Jag struntade i att äta under vissa dagar, veckor för att sedan börja äta helt normalt. Jag kontrollerade och straffade min kropp på ett orättvist, grymt sätt.

Under samma period började jag använde Andreas kläder, t-shirtar med propagandatexter och läsa Fittstim. Jag beundrades över Skugges utvik och började känna mig tryggare i mig själv rent kroppsligt. Jag gjorde uppror mot utseendefixering och kroppsideal.

Så efter vad som kändes som ett oändlig bergochdalbana hamnade jag någonstans mittemellan - med rakade ben fast samma åsikter. Och så blev jag gravid. Tonårstuttar blev mjölkmaskiner och Joline blev lagom tjock. Plattmagen blev kängurupung åt min fantastiska bebis och drog ihop sig själv till ursprunglig size men jag har tränat för lite och unnat mig för mycket. Trots allt var graviditeten och förlossningen bästa egoboosten för mitt kroppsliga självförtroende. Jag fick en respekt för kroppen och skapade en välbehövlig distans till rådande samhällshets.

Nu är jag här. Och jag försöker vara stolt för hur jag ser ut nu. Jag ser inte ut som då, men då såg jag inte heller som förut och om 10 år ser jag inte ut som nu. Jag var inte nöjd när jag var 14, och nu tittar jag tillbaka på bilder och blir arg på tjejen på kortet för att hon inte uppskattade sig själv där hon var då. Det vill jag inte göra om, så därför försöker jag att vara här. Nu.

Jag är så trött. Inte fysiskt, men mentalt. Jag känner mig som en blöt disktrasa. Och energin saknas big time. Vill hem och boa, mysa, baka och bara vara. Hur känner ni er?

För några dagar sedan fick jag ett mejl från en tjej som läser bloggen. Hon har hängt med sedan starten, när Joline låg i magen. Hon skrev såhär:

"Jasmine, jag har läst din blogg sedan du var gravid och saknade dig och dina texter väldigt mycket under det långa uppehållet. Därför är jag så glad att du börjat blogga igen och att jag återigen får följa er, denna gång ännu närmre.

Men det är en sak som jag tycker är orättvis. Du skriver ofta om kroppsideal, om att man ska tycka om sin kropp och älska sina "efter-bebis-magar", bröst och bristningar. Men du borde inte skriva om sådant som du själv inte upplevt. Och inte skriva om fel och brister som du själv saknar. Du har haft det smidigt och blivit av med allt så lätt och därför ska du inte uppmana oss som har det svårare att älska oss själva och våra mammakroppar."

Jag svarar helt enkelt med att visa upp vad mina kläder annars döljer så väl. Jag har bristningar, jag har delade magmuskler och noll styrka kvar i dem. Tyngdlagen har även tagit ut sin rätt på brösten, men det finns bra bh:ar. Men jag är bara människa och framför spegeln kan det ibland vara svårt att acceptera förändringar, men jag jobbar med mig själv och inställningen till min egen kropp varje dag. Jag har kommit en bit på väg men det är lång väg kvar.

Jag är tillbaka i samma färg som för några veckor sedan. Typ choklad. Och så lyser det rött i solen. Tanken var ju att ljusa upp håret till sommaren, för att också närma mig min naturligt blonda färg. Gav upp igår och inser att det är bäst såhär. Minst jobb, mest trivsamt.

Jag vill att ni tipsar mig nu. För jag har kraschat bland chipssmulor i min säng efter att ha ätit en halv påse till middag. Kom precis från jobbet och är sugen på all mat, alla efterrätter och att stå i köket och laga. Jag kan stå där i flera timmar och bara greja, krydda, rulla och röra. Men jag har ingen inspiration nu och jag är trött på mina paradrätter.

Nu måste ni gå crazy bananas i mitt kommentarsfält och tipsa om era paradrätter! Vad äter ni på lördagar? Efterrätter? Och kalla såser? Inspirera mig så går jag till affären och handlar och lagar och presenterar resultatet här.

Ni är väl med?

Ännu en dag på jobbet. Jag tog en promenad i skogen vilket egentligen betyder att jag varit på en timmes terapi. Jag önskar att jag var i skogen oftare, för nu går jag bara till skogen när det är kris. Inte utanpå-kris men inuti-kris. När jag är i behov av att verkligen andas ut, andas nytt, andas rent. Idag var en sådan dag.

Nu är jag hemma hos härliga ungen och vi ska försöka överträffa eller åtminstonde återskapa gårdagens atmosfär. Vi tittade på hockey, åt chark, åt ost och hade det skönt. Ikväll ska vi försöka oss på grill och återigen hockey - förhoppningsvis med samma lugn.

Jag kom hem från vad som kändes som världens längsta dag och landade på golvet i Jolines rum. Nu ligger jag på hennes gröna, lurviga matta och har en helig stund. Jag lyssnar på fredagens podd av Widellskorna. Jag landar och laddar. Joline och Andreas kommer snart hem, då är det festmat som ska lagas och fredagkvällen firas och godis köpas och ätas. Då ska jag finnas till för andra, men stunden just nu är bara min. Jobbar resten utav helgen men det vägrar jag tänka på nu, för det är så härligt att bara ligga här.

Plockade bort kuddarna från Indiska och införskaffade några nya från Ikea. Har spanat in några andra jag vill ha, men dessa var billiga och perfekta att ha så länge. 39 kr styck och härlig sommarfeeling i vardagsrummet!

Ikväll ska jag på ICDP-kurs igen. Vi fick i uppgift att ta med valfri litteratur som vi läser för våra barn, som vi tycker representerar något bra och innehåller en bra dialog. Jag har valt Pippi och Ronja Rövardotter från älskade Astrids underbara samling. Ikväll kommer jag att berätta för de andra kursdeltagarna varför jag har valt dessa, och nu ska jag också berätta för er.

Astrid Lindgren skrev böckerna om världens starkaste tjej, Pippi Långstrump, under mitten av 1900-talet. Porträttet av Pippi som en stark, självständig, envis och modig tjej var nytänkande. Det fanns inte då. Det var och är fortfarande unikt. Pippi krossar normer, hon är inte den "typiska tjejen" sett ur samhällets förväntningar. Pippi är awesome och jag älskar henne! Och jag kan inte tacka Astrid nog för att hon skapade henne.

Astrid skapade också Kajsa Kavat, Lotta på Bråkmakargatan och kanske framförallt Ronja Rövardotter - som precis som Pippi vågar sätta ned foten, bryta sig loss, vågar vara sig själv. Hon porträtterade starka kvinnor, banbrytande porträtt av flickor och detta med en otrolig fantasi.

Jag vägrar medverka i prinsesshetsen och försöker att minimera alla filmer, tidningar, spel och leksaker som utgår ifrån flickors utseende. Senast här om veckan var vi på besök hos en familj där en film med en flicka och en älva visades varpå flickan kommer hem med en påse kläder till älvan och en till sig själv och därefter förklarar flickan att "det är viktigt för tjejer att vara fina, att vara perfekt". Jag blev illamående. Försöker därför att skapa en miljö hemma som utgår ifrån så få könsstereotyper som möjligt, och då väljer vi alternativ som Pippi och Ronja.
Astrid Lindgren var i mina ögon en nytänkande, nyskapande feminist som satt stor prägel på svensk barnlitteratur som sedan filmatiserats och blivit våra mest älskade klassiker.

Vi har ett förråd på gården som just nu agerar soptipp åt sådant som ska säljas och annat som borde slängas. Nu har jag bestämt mig för att förrådet ska bli en "lekstuga åt Joline. Min inspiration är Pippi och villa villekulla - så jag går bananas på färg och loppis och trasmattor. Tanken är att det ska vara en affär med matvaror och gamla plåtburkar plus lite annat. Har ni några tips?

Vardagsstress och livspussel är extremt uttröttande ibland. Idag är en sådan dag när vi är trötta, griniga och jävligt gnälliga. Färdiglagad fiskgratäng att värma i ugnen är dagens skrytmiddag och så äter vi den i soffan framför en film. Men det är inte helt bra, ändå. Det gör lite ont här, är lite för varmt där och fisken smakar inte så fantastiskt som man kunde önska. Blä för tisdagar.

Josephine kom hit efter jobbet. Jag lagade middag och så hann vi med långa, djupa diskussioner om bekräftelse, hur man visar kärlek.. Och tusen andra viktiga saker. Jag känner mig som en hel människa nu.

Fantastisk middag efter jobbet med bästa sällskapet. Surströmming och färska jordgubbar med glass! Åh.

Hela eftermiddagen och kvällen igår kände jag mig som en tickande bomb. Ni vet känslan? När det är en känsla som är obehaglig, som bokstavligen talat känns som en klump i magen. Någonting svider, skaver och kommer att bli omöjligt att undvika. Men i väntan på en explosion åkte vi till Ikea och handlade lite onödiga saker, så åt vi middag i Örebro. Jag somnade vid 21:00 bredvid Joline och vaknade utvilad 06:00 innan klockan ringde. Nu är det jobb som gäller till i eftermiddag. Kanske exploderar ikväll istället för känslan är ihållande.

Linda Skugge. När jag var 14 år var hon min största idol. Jag har skrivit det förut men jag kan skriva det igen, för på 90-talet och början av 2000-talet klev några kända, svenska kvinnor ut o ljuset och var jävligt förbannade. De debatterade i tidningar och skrev böcker och skapade samtidigt en ny feministisk anda i Sverige. Jag fick tillsammans med många andra upp ögonen för världens orättvisor. Skugge var en utav dem, hon blev min ikon men vid sin sida hade hon många andra kvinnor som till exempel Jenny Strömstedt (fd Östergren) och Belinda Olsson.

Jag kommer aldrig glömma när jag såg de lättklädda bilder som Skugge låtit fotografera på sig själv i underkläder. Då var jag tonåring med en självkänsla som var körd i botten. Skugge satt på en stol, stod rakt upp och ner mot en vit vägg och bjöd oss på sig själv. Det hjälpte mig. Det hjälpte också massa andra kvinnor i Sverige. Hon hjälpte.

Är hemma igen efter en blixtvisit till Stockholm. Det var skönt att få ett litet avbrott från vardagen men det ställde såklart också till med massa tankar. Och för att skingra dem köpte jag vackra rosor att ställa på vardagsrums- och köksbordet. Fint, va?

Jag har glömt att berätta vad vi gjorde på ICDP-kursen senast. Vi fick en uppgift som gick ut på att måla ett porträtt av oss själva, i en situation eller omgivning som stimulerar oss och gör oss lyckliga. Jag ville skapa en bild som berättar hur jag livnär mig, var jag hämtar inspiration och kraft, för mig är det nära sammanlänkat med när jag är som lyckligast. Jag målade mitt ansikte med en överdimensionerad mun för att jag älskar att tala och ljudet av min egen röst samt en penna i handen, för att skriva är som ett filter där jag rensar bort och förnyar. Och så målade jag symboler runt huvudet på mig själv för att symbolisera vad jag tänker på, vad jag brinner för. Det blev förkortningar av politiska partier, en symbol för det kvinnliga könet, en bok, ett hockeymål och två hjärtan - för min fantastiska familj. Spännande att få uttrycka det estetiska, tycker jag.

Blondinbella poserar naken på det nya numret av tidningen Egoboost som kommer i butik på tisdag. Det är helt otroligt hur Isabella och hennes kropp kan provocera och uppröra så mycket. Helt plötsligt har alla rätt att tycka, påpeka och utvärdera hur hennes kropp ser ut, vad ger oss rätten till det? Det är modigt av Isabella att klä av sig, trots att hundratals människor kallade henne ful och tjock efter att hon publicerat bilder på sig själv i bikini från en utlandssemester tidigare i år. Många älskade henne då, lika många var elaka och jävligt provocerade. Man får inte älska sig själv eller sin kropp idag, särskilt inte som kvinna och definitivt inte om kroppen avviker från vad som anses vara "accepterat" enligt samhällets normer. Trots detta så fortsätter Isabella att älska sig själv och sin kropp. Det gör mig glad! Nu funderar jag över vilken genomslagskraft "Size Me" kommer att ha? Det handlar helt enkelt om att varje individ ska skapa sitt eget ideal, för sin kropp istället för att hata, dölja och jämföra med hur andra ser ut.

Jag är inte alltid nöjd med hur jag ser ut. Jag kan som de flesta andra gnälla över löjliga hudveck, streck och lite för mycket mjukt. Men för mig handlar det inte om att efterlikna någon annan, det handlar inte om att vara pinnsmal utan om att ta hand om min kropp för att den ska bära mig genom livet. Den här kroppen har hittills fått utstå skrapsår, myggbett, sjukdomar, destruktivt självskadebeteende, en graviditet, en förlossning, två avslutade graviditeter och i framtiden ska den hålla för både lycka och misär. Det är utav den anledningen jag ska vårda min kropp, vara lagom enligt mitt eget ideal och tvinga mig själv att jobba för en orubblig självkänsla. Jag vill på samma gång vara lycklig, kunna njuta av färsk pasta, goda såser till det grillade köttet och ja, lördagsgodis.

Vårda era kroppar efter era egna ideal, var snälla mot dem för att de burit er hit och för att de förhoppningsvis ska bära er i många år framöver. Älska vad ni har istället för att sakna det ni aldrig fick och berätta för er själva att ni är vackra precis som ni är!

Är på väg till Stockholm för att möta upp några vänner, gå på fotboll och njuta av livet. Det känns som att åka hem! Dessutom har nya numret av Mama kommit och jordgubbarna smakar sommar. Spontant och jävligt härligt!

Vi hängde i lekparken på kvällen. Jag kan till och med älska lekparken när det är såhär varmt. Idag gick jag loss i klätterställningar och gillade livet. Joline ville bara snurra. Och snurra igen.

Joline kommer in till mig på natten. Oftast vid 03:00 smyger hon in och lägger sig på andra sidan av dubbelsängen men ändå slutar det med att hon ligger och sparkar på mig, drar i mitt täcke fast det finns två och skäller i sömnen. Det värsta jag vet är att ha barn i sängen. Det här är något hon började med för ett år sedan, för att vi mellanlandade hos mormor mellan ett lägenhetsbyte som diffade rent tidsmässigt. Då delade vi säng under några veckor och efter det började hon komma på natten. Inatt gick jag till hennes säng och lade mig där, när hon hade kommit över till min. Jag har sovit hur bra som helst, så det här kanske blir någon ny rutin.

Efter lunch satt jag i solen bredvid Josephine medan barnen sprang omkring och lekte utan ett enda bråk. Jag klädde till och med av mig till bara ben och kisade mot solen för att få sommarfräknar och bli brun. Det var nästintill euforisk lycka och nu, två timmar senare i arbetsbrallor och foppatofflor. Det är livet.

Jag såg ett program i söndags som handlade om mammor och plastikoperationer. Jag hamnade framför det utav en ren slump, men kunde inte sluta titta. Det var många saker med programmet som gjorde mig upprörd och arg. Kvinnorna som deltog i programmet hade enligt mig fantastiskt vackra kroppar, jag såg och ser ingenting fult i de spår som Joline har lämnat på min kropp. Mina bristningar är kärlekstatueringar och brösten har fyllt sin funktion. Ibland, då och då, kan jag stå framför spegeln och tänka att det kanske vore med attraktivt med ett par silikontuttar. Men nästa dag har jag hämtat tillbaka självkänslan och de värderingar som jag håller fast vid.

Det är viktigt att skriva att alla får göra precis vad de vill med sina kroppar. Det är upp till var och en att bestämma. Jag accepterar den friheten, jag har själv en vän som gjort ett ingrepp efter att hon fick barn och jag var med under processen från att hon bestämde sig för att göra det, tills operationen var klar. Idag är hon en vän jag respekterar och älskar, precis som förut.

Det som gör mig upprörd är hur samhället har bidragit till den plastikhets som råder, hur acceptansen för kirurgiska ingrepp är större än förståelsen för att kroppen förändras. I programmet talades det om så kallade mommy makeovers, ett nytt fenomen i USA. De visade några böcker som var riktade till barn för att de skulle förstå vad som hände med mamma före, under och efter hennes makeover. Jag blev så illa berörd när jag hörde om bokens innehåll och dessutom jävligt förbannad. "Mamma vill bli vackrare nu efter att du har förstört mamma" och "Om mamma blir vackrast blir mamma lyckligast och då blir jag den bästa mamman i världen" - är några utdrag ur böckerna varpå barnet i boken svarar "men du är redan vacker och bäst i världen" fast då förklarar mamman att nej, hon är bara en fjärilslarv i en puppa och efter operationen kommer hon att bli en fjäril. Jag vet inte om dessa böcker finns i Sverige men om de gör det vill jag själv bränna dem och glömma dem.

Det pratades också om att kirurgiska ingrepp, alltså att mommy makeovers ska betalas av staten, det vill säga, skattepengar. Många i programmet var överens om att jo, det är ett alldeles utmärkt förslag för om man kan betala för operationer på barn med utåtstående öron borde man också kunna finansiera bröstoperationer åt alla mammor. Och här känner jag kokar över, vem kan överhuvudtaget hävda något sådant? Om förslaget skulle bli en proposition som röstades fram i riksdagen kommer jag att sluta betala skatt och byta land, för det är inte en samhällsutveckling jag vill stödja. Jag har själv en dotter som är 4,5 år och som redan nu funderar över olika kroppsuppfattningar för att samhället, media och andra barn överför alla dessa förväntningar på henne, hur hon ska se ut och vara - särskilt som tjej. Jag är den som talar om för henne att alla ser olika ut, att alla är vackra för någon och att det kommer inifrån och det kommer jag inte kunna fortsätta göra med gott samvete om jag gör ett kirurgiskt ingrepp för att göra män mer kåta. För ja, i slutändan landar jag där, i den kladdiga sörjan där kvinnans kropp är sexuellt objektifierad och där majoriteten av alla operationer går ut på att göra män nöjdare, gladare och kåtare fast kvinnorna gömmer sig bakom argument som "jag ska bara återställa och få tillbaka min kropp".

Sammanfattningsvis är det såhär: jag riktar ingen ilska till de enskilda kvinnor som väljer att ändra på sina kroppar efter en graviditet och amning - det som upprör mig är att mommy makeovers blivit en samhällsfenomen och jag ogillar de signaler det sänder till våra härliga ungar.