"Nu var du lite väl hård mot dig själv!" Sade han med det svarta, krulliga håret och det fick en enorm genomslagskraft. Jag reagerade då, funderade sedan och påminner mig själv om det ofta. För det finns ingen i världen vi dömer, straffar eller granskar så hårt och orättvist som oss själva. Jag har straffat mig själv hela livet, för att jag inte haft tillräckligt god självkänsla. När jag var yngre straffade jag mig själv genom att avstå från saker jag egentligen ville göra, sedan fortsatte bestraffningen med ätstörningar, därefter skar jag mig och fick ärr som skulle påminna mig om det självdestruktiva beteendet resten utav mitt liv. Jag har varit hård mot mig själv, mot min kropp. Jag har varit usel på att boosta mig själv och ge mig själv uppmuntrade klappar på axeln. Jag kan fortfarande falla tillbaka i gamla mönster, då blir jag alldeles för hård och orättvis igen - men oftast är jag snäll och påminner mig själv om att jag är en okej människa som duger precis som jag är. Jag gör så gott jag kan, iallafall.