Jag är ledig ikväll. Det firar jag med att hänga i soffan medan tvätten tvättar sig själv. Och jag dricker juice i vinglas för att det är mycket roligare. Nu ska jag titta på en dramafilm och förmodligen gråta lite, somna innan jag hinner se slutet och bli väckt av Joline om några timmar som vill ha gröt och Hitta Nemo. Jag är en lycklig människa.

Godnatt.

När jag var 12 år var jag längst i klassen, med undantag för någon kille som var jämnlång var jag störst. Jag hade noll höfter, noll bröst och såg ut som en lyktstolpe. Det var jobbigt att vara längre än de killar jag ville dansa tryckare med på discon och hetsen över att ha stora bröst var enorm. Det var två tjejer i klassen och två tjejer i en klass över vår som hade rosa snobben bh:a och de bestämde att tjejer med bröst och bh fick sitta i bastun, andra fick helt enkelt hålla sig utanför. Under en period var jag en i gänget, med blå nalle puh bh i storlek 65 AA full utav hårt papper som skavde och kliade.

Jag var inte trygg med min kropp då, och började klä mig i enorma byxor och stora t-shirtar, knallgula benvärmare och stram tofs. Jag försökte dölja vad som inte fanns.

Så kom sommaren och sommarlovet mellan sexan och sjuan, när killarna växte och jag stannade av på längden men började att komma ifatt på bredden. Jag blev lite rundare, kändes lite mjukare och samtidigt mer bekväm i mig själv. Precis som hundvalpar växer i sitt skinn hade jag vuxit i min kropp under juni, juli och augusti.

Men att komma tillbaka till skolan var en chock, för helt plötsligt var jag en utav de populära. Några killar busvisslade, jag fick sms från dem som var äldre och de roller vi haft på mellanstadiet löstes upp. Nu var jag "en i gänget". Jag började handla kläder på Bik Bok och Gina Tricot istället för på stadium. Jag färgade håret, köpte nya produkter, nytt smink och satte igång att experimentera. Det slutade med att jag gick upp kl 04:00 på morgonen och duschade, rakade, lockade, plattade, sminkade och fixade - när jag kom hem var jag så trött att jag bara kraschade i sängen eller soffan och somnade.

När jag träffade Andreas gick jag igenom den värsta krisen, då var hjärtat utanpå kroppen och allt jag var en känslomässig katastrof. Jag skar mig. Jag struntade i att äta under vissa dagar, veckor för att sedan börja äta helt normalt. Jag kontrollerade och straffade min kropp på ett orättvist, grymt sätt.

Under samma period började jag använde Andreas kläder, t-shirtar med propagandatexter och läsa Fittstim. Jag beundrades över Skugges utvik och började känna mig tryggare i mig själv rent kroppsligt. Jag gjorde uppror mot utseendefixering och kroppsideal.

Så efter vad som kändes som ett oändlig bergochdalbana hamnade jag någonstans mittemellan - med rakade ben fast samma åsikter. Och så blev jag gravid. Tonårstuttar blev mjölkmaskiner och Joline blev lagom tjock. Plattmagen blev kängurupung åt min fantastiska bebis och drog ihop sig själv till ursprunglig size men jag har tränat för lite och unnat mig för mycket. Trots allt var graviditeten och förlossningen bästa egoboosten för mitt kroppsliga självförtroende. Jag fick en respekt för kroppen och skapade en välbehövlig distans till rådande samhällshets.

Nu är jag här. Och jag försöker vara stolt för hur jag ser ut nu. Jag ser inte ut som då, men då såg jag inte heller som förut och om 10 år ser jag inte ut som nu. Jag var inte nöjd när jag var 14, och nu tittar jag tillbaka på bilder och blir arg på tjejen på kortet för att hon inte uppskattade sig själv där hon var då. Det vill jag inte göra om, så därför försöker jag att vara här. Nu.

Jag är så trött. Inte fysiskt, men mentalt. Jag känner mig som en blöt disktrasa. Och energin saknas big time. Vill hem och boa, mysa, baka och bara vara. Hur känner ni er?

Jag är tillbaka i samma färg som för några veckor sedan. Typ choklad. Och så lyser det rött i solen. Tanken var ju att ljusa upp håret till sommaren, för att också närma mig min naturligt blonda färg. Gav upp igår och inser att det är bäst såhär. Minst jobb, mest trivsamt.

Jag vill att ni tipsar mig nu. För jag har kraschat bland chipssmulor i min säng efter att ha ätit en halv påse till middag. Kom precis från jobbet och är sugen på all mat, alla efterrätter och att stå i köket och laga. Jag kan stå där i flera timmar och bara greja, krydda, rulla och röra. Men jag har ingen inspiration nu och jag är trött på mina paradrätter.

Nu måste ni gå crazy bananas i mitt kommentarsfält och tipsa om era paradrätter! Vad äter ni på lördagar? Efterrätter? Och kalla såser? Inspirera mig så går jag till affären och handlar och lagar och presenterar resultatet här.

Ni är väl med?

Ännu en dag på jobbet. Jag tog en promenad i skogen vilket egentligen betyder att jag varit på en timmes terapi. Jag önskar att jag var i skogen oftare, för nu går jag bara till skogen när det är kris. Inte utanpå-kris men inuti-kris. När jag är i behov av att verkligen andas ut, andas nytt, andas rent. Idag var en sådan dag.

Nu är jag hemma hos härliga ungen och vi ska försöka överträffa eller åtminstonde återskapa gårdagens atmosfär. Vi tittade på hockey, åt chark, åt ost och hade det skönt. Ikväll ska vi försöka oss på grill och återigen hockey - förhoppningsvis med samma lugn.

Jag kom hem från vad som kändes som världens längsta dag och landade på golvet i Jolines rum. Nu ligger jag på hennes gröna, lurviga matta och har en helig stund. Jag lyssnar på fredagens podd av Widellskorna. Jag landar och laddar. Joline och Andreas kommer snart hem, då är det festmat som ska lagas och fredagkvällen firas och godis köpas och ätas. Då ska jag finnas till för andra, men stunden just nu är bara min. Jobbar resten utav helgen men det vägrar jag tänka på nu, för det är så härligt att bara ligga här.

Plockade bort kuddarna från Indiska och införskaffade några nya från Ikea. Har spanat in några andra jag vill ha, men dessa var billiga och perfekta att ha så länge. 39 kr styck och härlig sommarfeeling i vardagsrummet!

Efter en helg som aldrig ville ta slut är det dags för ny vecka. Jag vaknade och var illamående imorse och när jag tittade ut genom fönstret fick jag panik. Jävla väder. Det känns som att det kommer bli en förbannad skitdag.

Dubbla söndagar den här helgen. Vi ligger med varsin laptop och varsitt fruktfat i sängen och ja, startar dagen.

Söndag förmiddag: jag sitter i soffan efter att ha tagit tjugotvå bilder på mig själv. Och några på min jeansrumpa. Idag är första dagen på flera år som jag har på mig ett par jeans. Det känns trångt och obehagligt. När jag tittar mig i spegeln ser jag tydligt hur det trånga och obehagliga framhäver mina höfter och ja, rumpan. Jag försöker tänka bra saker om att se ut som ett päron men just nu känns det mest hopplöst. Och jag blir förbannad över att kärleken till min egen kropp inte är större än såhär. Därför tänker jag öva. Jag tänker sluta gömma de kroppsdelar som jag annars gömmer och framhäva dem. Öva mer. Jag vill kunna vara stolt över mina former. Simple as that.

Det är kaos här. Massvis utav barn med utsmetat påsksmink hoppar i alla vita möbler, alla leksaker som förut stod i ordning på Jolines rum ligger utspridda på golvet. Jag tror att det är omöjligt att gå in i vardagsrummet, för där är det vilda hästar, stall och på tok för hög ljudvolym. Jag älskar det. Det är så kaosigt det kan bli, men på samma gång så VI som det kan bli. Lyckligt, fantasifullt kaos.

Efter att ha blivit nerspydd av Jolines frukost och lunch bäddade jag ner oss i sängen. Vi låg på varsin sida och tittade på respektive favoritprogram. Jag fixade nyponsoppa och vispad grädde till oss, som hon faktiskt fick behålla. Efter en dag instängd i kräkos och magsjukeångest kom Andreas och jag passade på att ta en powerwalk för att få lite frisk luft. Ställde mig också i duschen vilket resulterade i rakade ben och cocospeeling! WOW! Nu är jag som ny igen och inser att det finns en del att göra här. Kräklakan måste tvättas, kräkhinkar skuras..