När jag var 12 år var jag längst i klassen, med undantag för någon kille som var jämnlång var jag störst. Jag hade noll höfter, noll bröst och såg ut som en lyktstolpe. Det var jobbigt att vara längre än de killar jag ville dansa tryckare med på discon och hetsen över att ha stora bröst var enorm. Det var två tjejer i klassen och två tjejer i en klass över vår som hade rosa snobben bh:a och de bestämde att tjejer med bröst och bh fick sitta i bastun, andra fick helt enkelt hålla sig utanför. Under en period var jag en i gänget, med blå nalle puh bh i storlek 65 AA full utav hårt papper som skavde och kliade.

Jag var inte trygg med min kropp då, och började klä mig i enorma byxor och stora t-shirtar, knallgula benvärmare och stram tofs. Jag försökte dölja vad som inte fanns.

Så kom sommaren och sommarlovet mellan sexan och sjuan, när killarna växte och jag stannade av på längden men började att komma ifatt på bredden. Jag blev lite rundare, kändes lite mjukare och samtidigt mer bekväm i mig själv. Precis som hundvalpar växer i sitt skinn hade jag vuxit i min kropp under juni, juli och augusti.

Men att komma tillbaka till skolan var en chock, för helt plötsligt var jag en utav de populära. Några killar busvisslade, jag fick sms från dem som var äldre och de roller vi haft på mellanstadiet löstes upp. Nu var jag "en i gänget". Jag började handla kläder på Bik Bok och Gina Tricot istället för på stadium. Jag färgade håret, köpte nya produkter, nytt smink och satte igång att experimentera. Det slutade med att jag gick upp kl 04:00 på morgonen och duschade, rakade, lockade, plattade, sminkade och fixade - när jag kom hem var jag så trött att jag bara kraschade i sängen eller soffan och somnade.

När jag träffade Andreas gick jag igenom den värsta krisen, då var hjärtat utanpå kroppen och allt jag var en känslomässig katastrof. Jag skar mig. Jag struntade i att äta under vissa dagar, veckor för att sedan börja äta helt normalt. Jag kontrollerade och straffade min kropp på ett orättvist, grymt sätt.

Under samma period började jag använde Andreas kläder, t-shirtar med propagandatexter och läsa Fittstim. Jag beundrades över Skugges utvik och började känna mig tryggare i mig själv rent kroppsligt. Jag gjorde uppror mot utseendefixering och kroppsideal.

Så efter vad som kändes som ett oändlig bergochdalbana hamnade jag någonstans mittemellan - med rakade ben fast samma åsikter. Och så blev jag gravid. Tonårstuttar blev mjölkmaskiner och Joline blev lagom tjock. Plattmagen blev kängurupung åt min fantastiska bebis och drog ihop sig själv till ursprunglig size men jag har tränat för lite och unnat mig för mycket. Trots allt var graviditeten och förlossningen bästa egoboosten för mitt kroppsliga självförtroende. Jag fick en respekt för kroppen och skapade en välbehövlig distans till rådande samhällshets.

Nu är jag här. Och jag försöker vara stolt för hur jag ser ut nu. Jag ser inte ut som då, men då såg jag inte heller som förut och om 10 år ser jag inte ut som nu. Jag var inte nöjd när jag var 14, och nu tittar jag tillbaka på bilder och blir arg på tjejen på kortet för att hon inte uppskattade sig själv där hon var då. Det vill jag inte göra om, så därför försöker jag att vara här. Nu.