Vaknade imorse till ett helvetes spöregn. Jag övervägde att aldrig någonsin igen gå upp ur sängen. Jag gick upp ur sängen till slut och påbörjade en helvetes morgon med Joline, som skulle på barnkalas klockan 10:00 och vägrade allt. Hon vägrade trosor, klänningen var för trång och ful och allt var bara fel, håret var tovigt och jag fick inte borsta och så lite oboy runt munnen. Eller, ganska mycket oboy i halva ansiktet. Vi bråkade i två timmar tills vi kom iväg med ett inslaget paket och två enorma paraplyer. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar regn, så jag låter bli att försöka, men jag vill att ni ska förstå att det är fruktansvärt på alla möjliga och olika sätt.

På kalaset väntade en hästtransport med en ponny och alla kidsen skulle få rida. Joline som älskar både hästar och att rida fick världens största och mest imponerade ögon - så nu kan alla vi andra föräldrar glömma att någonsin överträffa det här kalaset. På gården lämnade jag henne, med regnställ och paraply tillsammans med ponnyn och pappan och alla barnen.

Kom hem och gnuggade bort mina svarta, alldeles förskräckligt fula och ditmålade ögonbryn. Målade dit bruna ögonbryn istället och satte på mig min rosa kimono som jag älskade till döds när jag  köpte den men som jag aldrig någonsin använt. Varför? Kanske för att det inte funnits tillfälle. Men idag ska vi ju fira bästa mamma som fyller 40 år, så nu finns det ingenting giltigt att skylla på. Jag kör på kimono. Ja, ungefär där är jag nu. 

Vi hörs senare.