För det första. Badhus är sjukt läskiga. De hala golven, alla hundratals människor i samma pool och barnhuvuden som ser likadana ut plus att hälften av ungarna har likadana baddräkter eller bikinis från H&M - som gjort för att halka och drunkna, menar jag. Vi hade stenkoll på barnen och försökte gång på gång lista ut vilken baddräkt med jordgubbar på som var våran unges. Och så alla hårda kanter att slå huvudet eller tänderna i när man halkar. Jag är ingen nervös nagelbitar-morsa, tvärtom, så brukar jag sitta ner och tänka "vad är det värsta som kan hända" och många gånger är svaret inte så farligt. Jag menar, ett blåmärke eller ett skrapsår hör ju till. Det kommer ju på köpet när barn har roligt. Men just på badhus är det läskigt. Det kan gå så otroligt fort, på bara några sekunder och sedan kommer man att dö av ångest för att man tittade bort eller var ouppmärksam. Man skulle aldrig förlåta sig själv..

 

Barnen tyckte dock att det var suveränt - det är väl aldrig så roligt att springa som på halkiga kakelplattor? Succédag ♥

 

En annan iakttagelse som jag vet att jag skrivit om förut är hur intimt det är att vara på badhus. Men samtidigt så oerhört befriande. Idag har jag sett alla olika längder, storlekar och former. Jag har, precis som alla andra mammor, suttit med min falukorvsring vid poolkanten och plaskat vatten. Jag har blottat mig för en liten del av världen, jag har visat upp vad som annars inte syns. Bristningar, hängiga tuttar och rumpan.. Där kan man omöjligt försköna, hymla eller gömma - där är det som det är. Och visst är det lite härligt?

 

Vi är alla totalt olika. Vi har en enda sak gemensamt. I våra magar har det legat bebisar och bebisarna har kommit ut, sedan har några utav dem ätit på oss och sedan också klängt på oss. Och det är det enda jag tänker när jag ser mig omkring från poolkanten - att det är så himla coolt att våra kroppar kan göra bebisar. Det kan aldrig, och lyssna noga nu, ALDRIG bli fult eller fel.