Det här har varit en fantastisk dag. Vi åkte på utflykt till Plantmarknaden och där gick jag och drömde mig bort bland trollhassel, kryddväxter och Astrid Lindgren rosor. Joline lekte i lekparken, klappade kaniner, tittade på grisar och getter. Alla nöjda och glada alltså. Längtade så efter ett hus med stor trädgård när jag vandrade runt bland olika sortera äppelträd, kiwiplantor och vackra blommor. Hjälp vad jag drömmer mig bort..

Vi fikade där, på hembakta hallongrottor och chokladbollar! Och nu är vi på väg hem för att grilla revbensspjäll och baka marängtårta.

Jag sitter i solen med min blommiga jumpsuit. Och allt är upp och ner, in och ut. Jag lyssnar på Kent. Fint och sorgligt på samma gång.

Jag är på väg till dagis för att hämta min älskade unge. Klappar mig själv på axeln för att jag fixat ännu en kaotisk vecka med dubbla jobb, lasange, plugg och ICDP-kurs på förskolan. Ikväll är jag ledig, jobbar sedan helgen men det vägrar jag tänka på nu - för solen skiner och vi ska ha fredagsmys med världens fetaste godispåse. Sedan ska jag läsa ifatt bloggar, tidningar, kolla debatt och lyssna på veckans poddar. Happy.

Dagens jobboutfit igår och idag. Kontraster.

För ett år sedan bodde jag i en annan lägenhet. Det var, är och kommer alltid att vara något speciellt med det året som vi bodde där. Jag läkte efter min separation, jag lärde mig att vara själv, jag lärde mig att älska tystnad och ensamhet. Jag blev trygg och återgick det lugn som jag saknat under en ganska lång, uppslitande period i livet. Varje kväll tände jag ljus i hela lägenheten och satte på en skiva med indianmusik. Samma skiva varje kväll, samma låtar om och om igen och alltid samma lugn. Jag skrev, jag bearbetade, grät, skrattade och drömde. Ikväll hittade jag samma skica och ligger nu i mitt nya sovrum, på en ny adress, med nya känslor att skriva om, bearbeta och gråta för. Trots att saker förändrats är skivan densamma och lugnet oifrånkomligt. Det är som en snuttefilt att hålla i när livet sviker och när önskningar inte går i uppfyllelse.

Har ni sett dokumentärserien "Född 2010" på SVT? Om inte måste ni gå in på playkanalen och titta på denna säsongs fyra fantastiska avsnitt. Jag är såld. Jag gråter och skrattar i omgångar när jag tittar, jag förundras, dömer, förlåter, minns och glömmer. Det är som att få tjuvkika in i så många härliga familjers liv och känna en slags samhörighet. Jag har precis suttit på en hård, obekväm pinnstol framför datorn och sett veckans avsnitt. Jag grät massvis och nu är jag tvungen att dela med mig till er - för något sådant här får man inte missa.

HÄR ser ni programmet. Kan inte ni tipsa mig om era bästa tips? Finns det något jag bara måste se?

Det är svårt att vara förälder. Så fantastiskt, överväldigande och stort, men samtidigt så svårt att jag får ångest när jag tänker på det. Och det gör jag. Jag tänker på allt jag önskar henne och allt jag vill skydda henne ifrån. Jag tänker på samhället, på världen och vad som händer här - all olycka, all misär och allt som är läskigt och hemskt. Jag ser henne lära sig om det goda, om det fina, det ljuva och jag vill aldrig att hon ska behöva förstå att det finns vuxna som våldtar barn, män som slår och kränker, det finns krig, det, det finns länder där barn dör på väg till skolan för att människor vill härska, äga och ha makt. Bebisar dör på sjukhus i utvecklingsländer utav sjukdomar som vi har vaccin mot här. Och mammor dör utav infektioner i samband med förlossningen, de får inte följa sina kladdiga bebisar genom livet. Det finns män som Anders Beiring Breivik. Det finns fattigdom, hungriga människor, dödliga sjukdomar och i all denna misär finns lyckan. Den ofantliga lyckan och det allra finaste som finns, min älskade unge. Hennes skolavslutningar, hennes ögon på julafton när det är fullt under granen, hennes fötter i gräset, hennes varma andetag mot mitt ansikte på natten. Hon ger mig livet, här och nu. Det är hon som är livet och nuet och allt däremellan. Jag blir så rädd när jag tänker på hur skört livet är, på hur många som varje år drabbas av cancer eller råkar ut för en tragisk olycka. Jag vill finnas för henne hela livet och jag vill att hon ska må bra. Det ger mig ångest att tänka såhär, men jag kan omöjligt sluta. För såhär känns det ikväll. Det känns skört.

Jag har några riktigt kaosiga veckor framför mig. Det sköna är att jag slipper tänka. Det jobbiga är att jag inte har lika mycket tid att hänga med Joline eller framför Grey's Anatomy. Jag kommer blogga ifatt sen. Lovar.

Melissa Horn sjunger att hon saknar honom mindre och mindre. Jag lyssnar på den på bussen. Det är ett särskilt moment, för jag inser att det känns så för mig också. Jag saknar mindre nu än förut. Eller kanske är saknaden på samma sätt som förut, men minnet bleknar. Jag minns inte lukten. Jag blundar och försöker men lyckas inte framkalla den, och någonstans mitt i vardagen så glömmer jag bort att sakna. För två månader sedan gick det inte en timme utan att det stack till. Nu kan det gå en dag. Det är fint och jävligt sorgligt. Mest sorgligt.

Klockan 10:00 imorse började Joline klaga på hur tråkigt det är här hemma. Hon använde sin mest dramatiska röst och kravlade desperat runt på golvet. Jag kände efter en stund och insåg att idag är en sådan dag när jag minst av allt vill lekparkshänga eller rulla chokladbollar. Så jag ringde hit en kompis till henne. En kusinkompis. Hur praktiskt? Nu har jag fått greja ostört i köket en hel timme. Jag har också hunnit med att äta lunch, samtidigt som jag läst igenom vad jag missat på Cissi Wallins blogg. Ikväll är det jobb.

Jag har fått hem klänningar från H&M för 29:90 kr styck. Så billigt att man vill dö. Jag går runt i dessa här hemma och leker sommar med fördragna gardiner.

Alltid samma känsla på söndagar. Huvudvärk, trots bra med sömn. Trött, trots noll ansträngning. Tråkigt, fast att aktiviteterna går i ett. Jag sitter på sängkanten och ser mig omkring. Det ser förjävligt ut. Jag måste städa. Ångest för att jag struntat i det både fredag och lördag. Och för att jag har en lång uppsats kvar, som jag borde ha gjort både fredag och lördag. Men värst är nog ändå tvätthögarna. Som jag borde ha tvättat under veckan. Jävla söndag.

Jag fick hem en bikini som jag beställt från H&M igår. Jag beställde båda delarna i storlek 40, för jag vägrar en till sommar med för liten trosa så att det känns som att allt hänger över kanten och utanför. Har tidigare varit lite av en storleksoptimist och köpt samma size på kläder som jag hade innan Joline och efter några månaders amning. Nu har jag dock insett att 34/36 inte funkar något vidare efter 15 extrakilo. Så jag beställde storlek 40.

Nu till det sjuka. Trosorna är så små att jag knappt kan ha dem. Hur små är storlekarna? Hur sjuka ideal har vi? Jag är smal. Inte som en tråd, snarare med några trivselkilon men ändå, jag ska kunna ha ett par bikinitrosor i storlek 40.

Ni måste förstå att det här inte handlar om att jag känner mig kränkt eller upprörd över det faktum att jag knappt kan ha storlek 40 - men jag blir ledsen över de ideal som råder, för hur liten måste man vara för att ha ett par 34:or då? Det är inte okej.

Precis just nu för ett år sedan kände jag mig innerligt lycklig och överväldigad på ett skört sätt. Det var som om kärleken var sand i mina kupade händer som sakta rann genom mina fingrar. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma lukten, känslan, regnet, himlen eller stunden. Jag var där. Livet hände då.

Inatt ligger jag i min vita säng, bland mina vita lakan och minns vad som hänt sedan livet hände där och då. Hur livet har gett mig käftsmällar, men också lycka och nya stunder att spara för att aldrig någonsin glömma. Tiden har gått. Ett år har gått. Och det enda jag kan säga är att jag blir aldrig samma som förut. Från och med du. Från och med du.

Jag skulle göra om det igen. Och igen. Jag kommer att göra om det. Igen. När jag vaknar om några timmar har jag påbörjat ett nytt år av kärlek och drömmar. Från och med du. Från och med nu.

Idag tog jag och en vän en lång promenad. Inte bara lång, utan väldigt lång. Det är så skönt att göra det ibland. Jag behöver göra det då och då, för att tömma mina tankar och trötta ut kroppen. Så vi gick 2,5 timme utan att vara tysta en minut. Vi pratade om minnen, som vi pratat om så många gånger förut men som alltid gör oss glada. Och lite sorgsna.

Men, i det stora hela så var dagens tema relationer. Dessa outhärdliga, fantastiska och ständigt pågående relationerna i livet - till partner, vänner, familjemedlemmar, kollegor och våra barn. Det är så mycket kärlek och så mycket kaos på samma gång. Vi älskar relationer.

Jag funderade på mina viktigaste relationer. De som är självklara, som aldrig behöver ifrågasättas - till min mamma, min bästa vän, mormor och Joline. Det är inte mycket att diskutera, plocka sönder och utvärdera där för det är så härligt, så mycket kärlek och så väldigt, väldigt självklart. Det är svårare med trasiga relationer, relationer som inte tagit ordentlig form, relationer som tappat form eller den totala bristen på en relation. Det mindre självklara, det vi inte kan förutsäga - det diskuterar vi. Relationen till våra pappor, relationen till barnens pappor, till arbetskamrater och ytliga vänner men också till en eventuell kärlek. Jag finner det alltid lika givande att tömma mig och dessa relationer på innehåll. Tomheten som uppstår varar ändå bara några timmar men dessa är trots allt oersättliga.

Jag minns exakt när det hände. När jag slutade sminka mig, när jag blev bekväm med att åka till jobbet med enbart niveas dagkräm i ansiktet, när det började kännas okej att gå på dop, födelsedagsfiranden och ut för att äta middag med lite rouge. Jag slutade helt och hållet att bry mig om hur andra människor skulle uppfatta och bedöma mitt utseende. Jag slutade att kleta på smink för någon annans skull - och började göra det för min egen skull. Det var för 1,5 år sedan, när jag mötte en person som fick mig att skapa distans till mig själv och ändrade mitt förhållningssätt mot världen.

Det är så obeskrivligt skönt att aldrig längre göra något för någon annan människas skull. För några år sedan sminkade, fönade, lockade och sprayade jag så fort jag skulle utanför dörren med undantag för några perioder under högstadietiden när jag sparade ut kroppshår och gick med propagandatröjor. Nu gör jag det om jag har lust, när jag känner att jag vill lägga min tid och då gör jag det för min egen skull. Jag är stolt över att jag vågar vara mig själv, istället för att ständigt vara på maskerad.

Jo, det var värt att skynda genom spöregn för att få äta. Och efter en cheeseburgare är jag återigen en härlig människa.

Jag struntade i att ta med mig lunch till jobbet idag. Det verkade så jobbigt att packa ner tomat och mozarellasoppan och fullständigt onödigt att koka pasta till den redan färdiga köttfärssåsen. Äsch, det är kort dag idag, tänkte jag och åkte till jobbet med två gröna äpplen och löjligt vitaminvatten.

Jag har ångrat det varje sekund i två timmar. Jag blir inte mätt av äpplen. Jag har ätit dem och jag känner mig ihålig. Jag är arg. Vem i hela världen kan hävda att de blir mätta på äpplen och salladsblad? Det är omöjligt, helt ologiskt. När jag vaknade imorse visste jag att det skulle bli en skitdag, men det är inte det som retar mig nu. Nu är jag arg för att jag borde känna mig själv bättre än att strunta i pasta och soppa för gröna äpplen - jag vet ju att det enda som hjälper en sådan här dag är Josephine, lite fett och massa socker. Jag behöver hamburgare som dryper av fett, en pizza med extra av allt och massa brieost eller en blodig biff från Jensen's. Så vill jag ha godis eller en bit prinsesstårta. Och kanske kladdkakesmet.

Lovar att aldrig mer göra om det här misstaget. Aldrig mer gröna äpplen. När jag kommer hem ska jag äta ifatt för idag och kanske träffa Josephine. För att plåstra om såren, lixom.

Efter en helg som aldrig ville ta slut är det dags för ny vecka. Jag vaknade och var illamående imorse och när jag tittade ut genom fönstret fick jag panik. Jävla väder. Det känns som att det kommer bli en förbannad skitdag.

Dubbla söndagar den här helgen. Vi ligger med varsin laptop och varsitt fruktfat i sängen och ja, startar dagen.

Söndag förmiddag: jag sitter i soffan efter att ha tagit tjugotvå bilder på mig själv. Och några på min jeansrumpa. Idag är första dagen på flera år som jag har på mig ett par jeans. Det känns trångt och obehagligt. När jag tittar mig i spegeln ser jag tydligt hur det trånga och obehagliga framhäver mina höfter och ja, rumpan. Jag försöker tänka bra saker om att se ut som ett päron men just nu känns det mest hopplöst. Och jag blir förbannad över att kärleken till min egen kropp inte är större än såhär. Därför tänker jag öva. Jag tänker sluta gömma de kroppsdelar som jag annars gömmer och framhäva dem. Öva mer. Jag vill kunna vara stolt över mina former. Simple as that.

Det är kaos här. Massvis utav barn med utsmetat påsksmink hoppar i alla vita möbler, alla leksaker som förut stod i ordning på Jolines rum ligger utspridda på golvet. Jag tror att det är omöjligt att gå in i vardagsrummet, för där är det vilda hästar, stall och på tok för hög ljudvolym. Jag älskar det. Det är så kaosigt det kan bli, men på samma gång så VI som det kan bli. Lyckligt, fantasifullt kaos.

Efter att ha blivit nerspydd av Jolines frukost och lunch bäddade jag ner oss i sängen. Vi låg på varsin sida och tittade på respektive favoritprogram. Jag fixade nyponsoppa och vispad grädde till oss, som hon faktiskt fick behålla. Efter en dag instängd i kräkos och magsjukeångest kom Andreas och jag passade på att ta en powerwalk för att få lite frisk luft. Ställde mig också i duschen vilket resulterade i rakade ben och cocospeeling! WOW! Nu är jag som ny igen och inser att det finns en del att göra här. Kräklakan måste tvättas, kräkhinkar skuras..

Nya tulpaner. Jag älskar tulpaner.

Det är några timmar kvar till helgen. Jobbar till 17:00, sedan hem till Joline för China take-away och myskväll!

Jag har läst Hanna Hellqvist krönikor under rasten. Och jag kan inte sluta. Jag läser fler krönikor. Jag har bara hört hennes namn tidigare, men såg henne i Hannah & Amandas program. Idag såg jag en krönika med henne i DN och nu är jag fast. Om någon utav er missat Hanna Hellqvist måste ni lova mig att googla.

Hanna får mig att må bra med sin brutala ärlighet. Hon tog ner mig på jorden idag, med det hon skrev. Jag landade mjukt och insåg att vi har mycket gemensamt jag och Hellqvist. En ny livsventil. Härligt.

Jag hamnade i Josephines soffa ikväll efter att Joline somnat. Vi ventilerade känslor som vanligt och som alltid när jag går därifrån är jag tömd på gammalt och påfylld med nytt. Idag tittade vi på youtube, när Adele gråter efter att hon framfört en fantastisk version av "someone like you" - som ju är en helt obeskrivlig låt. Jag känner med varje ord i texten. Kärleken kan vara så bitterljuv och ondskefull.

Jag grät några tårar. Och när jag kom hem och hängde tvätten som låg kvar i maskinen nynnade jag med i den älskade refrängen. Godnatt vänner.

Lunch med en vän på stan idag, nu är det fortsatt jobb till 17:00. Hörs ikväll.

Måndag igen. Jag har nya tunikan på mig, och känner mig laddad. Let's work!

Jag är ingen varannan-vecka mamma och jag kommer aldrig att bli någon varannan-vecka mamma. Det betyder inte att varannan-vecka lösningar är sämre, eller att jag tycker föräldrar som har sina barn varannan vecka är dåliga mammor och pappor. För vissa är det säkert en bra lösning. Och för dem är det ju alldeles fantastiskt att det fungerar. Men för mig vore det otänkbart utav en mängd anledningar. Främst för att jag tror att Joline skulle ta skada utav det. Jag tror att hon skulle bli otrygg, känna sig rotlös och ständigt längta, sakna.. Jag skulle också ta skada. Jag skulle känna mig otrygg och meningslös och längta ihjäl mig. Vi skulle bli trasiga. Vi har spenderat varje dag med varandra sedan dagen då hon låg kladdig på min mjuka mage och fyllde sina lungor med luft för första gången. Och jag vill finnas där, varje dag, under resten utav mitt liv. Jag vill torka alla spyor efter alla kräksjukor, sjunga bort alla mardrömmar, laga den sällan uppskattade husmanskosten och fråga Joline hur dagen har varit. Jag sätter genast in de förlorade veckorna i ett större perspektiv och då innebär det att jag träffar mitt barn sex månader utav tolv möjliga på ett år. När hon är 10 år skulle det innebära att jag spenderat fem utav dem med henne - vilket innebär att jag gått miste om halva hennes liv. Dessa tankar ger mig ångest.

Joline bor hos mig. Andreas är här nästan varje dag. Ibland är hon med bara honom över en dag, kanske också över en natt om jag ska göra något speciellt. Vi firar jul, midsommar och födelsedagar ihop. Vi åker på sommarsemestrar och utlandsresor tillsammans. Det är en bra lösning i vår familj och den funkar för oss. Hur gör ni?