Jag och och en vän fick några värdefulla timmar i min soffa, medan barnen lekte för fullt. Vi drunknade som så många gånger förut i musik som sätter ord på vad vi känner. Det är som terapi för oss. Man slipper förklara för varandra, istället spelar man olika låtar och sitter tysta i ett djupt samförstånd. Det är vackra stunder. Nu har hon gått hem, Joline har somnat och jag sitter i mitten av mitt vardagsrum omgiven av materiellt kaos men det är inte det jag tänker på. Jag tänker på en natt i april när vi var förenade. Jag framkallar varje känsla som fanns då. Det är sorglig inspiration.