Pendlar
Sitter på bussen med nackspärr och noll poddar kvar. På väg hem mot surströmmingsfest hos mormor med mina bästa!
Jag vill att hon ska få välja
För någon vecka sedan pratade jag med några andra föräldrar om hur mycket vi leker med våra barn, vad vi leker, hur vi riktar leken och så vidare.
Jag var ärlig och berättade att jag generellt tycker att det är tråkigt att leka. Det är inte ett dugg roligt att flytta runt en häst och gnägga. Det är inte särskilt kul att smaka på leksaksmaten i köket heller. Men jag gör det ibland, när jag måste. Oftast har jag tur, för mitt barn leker själv och har världens bästa fantasi så hennes värld är helt bananas. Jag är ärlig också och säger till henne att jag inte tycker att leken är särskilt rolig så vill hon att vi ska leka får vi hitta på något som båda tycker är roligt. Nu tänker vissa att jag är en egoistisk och elak förälder som inte leker med mitt barn, som inte tycker att det är härligast i världen. Ni får tycka det. Personligen tycker jag att det är bra om hon lär sig att om man inte finner någonting roligt eller stimulerande har man rätt att säga nej till det.
Vi leker, såklart. Vi leker "Tina och Leila" som är vårt eget matlagningsprogram. Vi leker melodifestivalen, vi spelar gitarr, bygger lego ibland och bakar och pysslar. Vi dansar wild and totally crazy.
Men, åter till föräldrasamtalet. Jag blev upprörd på en pappa som sade "nej, det är inte så roligt att leka med mina barn för de är tjejer och har Barbie och dockor och det tycker inte jag är så kul" varpå han fortsätter "men om de hade lite bilar eller lego eller någon rolig borg skulle det vara kul".
Jag tänker så mycket om det här. Varför har inte barnen lego, riddare, bilar och flygplan? Varför har han bestämt att hans barn inte tycker att det är roliga leksaker bara för att de föddes med snippor mellan benen? Varför har vi inte kommit längre år 2012? Varför låter vi inte våra barn välja?
Det är det här som är så fult med kön. Någon frågade förut varför kön måste vara något fult. Här är mitt svar: det är inte fult att ha snippa eller snopp - det är en biologisk skillnad mellan pojkar och flickor som vi omöjligt kan bortse ifrån. Men där tar skillnaderna slut. Det är fult att våra barn inte får välja och vraka fritt bland färger, leksaker, kläder och yrken. Det är fult att samhället, föräldrar, förskolan, skolan ger varje barn 50 % valmöjlighet på grund utav en biologisk skillnad. Det är orättvist.
Jag vill att mitt barn ska få välja. Jag vill att hon växer upp och känner att hon är precis som hon är - hon behöver inte kategoriseras, delas in i fack eller bemötas efter sitt kön. Hon ska kunna bli snickare eller svetsare utan att någon höjer på ögonbrynen, hon ska klä sig i det hon tycker är fint.
Det är inte upp till mig att bestämma att hon ska älska rosa, tyll, smink, dockor, barbies. Men om det är det enda jag köper hem, det enda jag tillåter - då är det vad hon tvingas välja. Det är vad hon får "välja" mellan. Inte särskilt fritt eller rättvist, tycker jag.
Jag förklarar vidare..
Jag förstår om mitt förra inlägg kan väcka starka känslor, men som jag skrev så har jag vuxit som person och feminist. Det handlar inte om silikonbröst eller urringade tröjor, såklart - det handlar om att kvinnans kropp objektifieras i samhället, att kvinnor på grund av kön är underordnade män. När jag var fjorton år och precis lärt känna ordet, var jag självklart inte mogen att delta i någon debatt och ja, jag fokuserade på fel saker. Idag har jag läst mer än fittstim och Skugge - men det var där och då, bland hennes förbannade texter om just bröst och blondiner, som jag började mitt sökande efter en identitet. Inga fler missförstånd?
Tack Skugge
När jag var 14 år köpte jag en pocketbok med titeln "Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad". Det var då jag öppnade mina ögon och såg på världen ur ett feministiskt perspektiv.
Linda Skugge var jävligt förbannad och hon skrev ner det. Jag började också att skriva förbannade krönikor om Laila Freivalds, före detta justitie- och utrikesminister för sossarna. Jag skrev att Laila fick utstå för mer kritik och påhopp i större utsträckning enbart på grund av sitt kön. Det var första gången jag förstod vad ordet feminism innebar - något starkt och jävligt vackert.
Några veckor senare gick jag till biblioteket och sökte efter fler böcker av Skugge på en dator. Jag hittade Fittstim. Jag gick hem med en bok som förändrade mig och mitt sätt att förhålla mig till världen. Fittstim satte ord på de känslor av förtryck som jag bar på. Jag lånade om den flera gånger och läste den om och om igen. Samtidigt köpte jag fler böcker av Skugge och läste krönikor av Belinda Olsson. Jag läste om Feministiskt initiativ och tal av Gudrun Schyman. Jag startade också min första blogg på plattformen bloggis, där jag började uttrycka mina åsikter. Jag skrev om hat mot silikonbröst och Slitz. Jag började skriva om tjejer på skolan som hade urringade tröjor, jag slutade raka benen och gick runt i propaganda t-shirtar med "våga säga NEJ till droger och våld" text tryckt i rött på. Under den här perioden fokuserade jag på kvinnor istället för män, mitt förhållande till feminismen har vuxit och förändrats men det var där, som fjortonåring med Skugges krönikor i pocketform, som jag ville vara en jävligt förbannad feminist. Tack Skugge.
Det har gått för långt
Jag är så fruktansvärt trött på den mediala bantningshetsen. Det har gått alldeles för långt. Jag får ångest av att köpa Expressen när en tredjedel av tidningen består av tips på hur vi ska uppnå perfektion, eller, god hälsa som det så fint kallas. Det är tips som står mig upp i halsen utan att någonsin läst dem. Jag bläddrar alltid förbi, jag byter kanal, jag vägrar lyssna. Jag vill inte. Hur klämmer tvåbarnsmamman in sitt pass på gymmet om ett utav barnen är sjuk? Hur ska pappa hinna löpträna på semestern? Köp LCHF, baka nyttiga kesomuffins, är noll kolhydrater, ät inte paprika för att det räknas som potatis och det är kolhydrater. Vad du än gör, ät inte socker. Ta inte ens ett rött vinbär under juli månad, för det är fruktsocker. Fruktsocker är farligt. Allt är onyttigt. Det här gör mig galen. Jag vill inte banta. Jag vill inte köpa LCHF chips utan jag vill vräka i mig vanliga från OLW. Jag vill äta pasta när jag blir sugen på det och doppa min brödbit i soppan. Alla måste inte tycka som jag, det är fantastiskt roligt för de som känner sig nöjda med att räkna points och skippa paprikan. De som vill hänga på gymmet under dygnets enda lediga minut. Jag kan avundas och respektera den självdisciplin som det kräver, för jag varken kan eller vill leva mitt liv utan att få äta en chokladbit om jag är sugen. Det jag vänder mig så starkt emot är hur alla hakar på en trend, just nu är det ju tidernas hype kring LCHF och för några år sedan var det GI. Kanske finns det en efterfrågan på alla tidningar, program, podcaster och radiosändningar om detta, men det gör mig också ledsen. Vi har aldrig varit fetare än nu i västvärlden, trots detta är vi mer hälsofixerat än någonsin tidigare. Jag vill slippa undan, hur tänker ni?
Att vara rädd
Igår gick var jag ute och promenerade efter midnatt. Jag hade varit hos mormor och pluggat framför datorn hemma hos henne under kvällen, för det fungerar mycket bättre för mig att skriva uppsatser någonstans där varken diskberget eller tvätthögarna stirrar krävande på mig. Det är en kort bit att gå hem, det är en belyst, asfalterad väg. Som vanligt hade jag mina hörlurar i öronen och lyssnade på musik från min iPod. När jag kom in i ett bostadsområde började jag att se mig omkring, jag tittade bakom mig och stängde av volymen på telefonen för att kunna höra eventuella fotsteg komma mot mig. Jag insåg att jag började promenera fortare, med ständiga ögonkast åt höger och vänster. Jag var rädd. Jag kände mig otrygg. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att världen som jag och min dotter lever i är så grym, våldtäktsmän och förövare som anser sig ha rätten att våldta, misshandla, slå sönder liv, trampa sönder en fjortonårings naiva världsbild om Justin Bieber, spotta på studentens drömmar om att snart vara färdigutbildad sjuksköterska, kränka tvåbarnsmammans kropp och krama livet ur hennes själ. Jag vill inte vara rädd när jag går hem. Jag vill inte behöva känna mig otrygg en tisdagsnatt. Känner ni igen er?
Okej, det här med hen.
Om vi bortser från hela genusdebatten att hen som verka som ett könsneutralt ord för att diskutera ordet som ett praktiskt komplement till vår svenska ordbok, då kanske laddningen släpper?
Jag har precis skrivit två långa uppsatser om socialpolitik med påhittade exempel och ett berättande textflöde. Jag har använt mig av denna/denne och individen och människan när jag skrivit, som ett komplement till han och hon, för att slippa välja ett kön eller skriva båda. Det slog mig ett flertal gånger att det skulle kännas väldigt enkelt och modernt att istället kunna använda hen. Kan någon känna igen sig?
Hen är så fruktansvärt laddat. Människor verkar rent av livrädda för ordet. Alla diskuter ordet som om det kommer att förändra hela samhället. Jag tror att många är rädda för att hen ska radera ut de könsroller som vi helt hysteriskt håller fast vid. Faktum är att hen inte har en chans att radera ut det könsroller, hur skulle ett ord kunna dölja att det finns snoppar och snippor?
Assisterad befruktning
Ett utav ämnena i torsdagens debatt var ju huruvida assisterad befruktning ska finnas lagstadgat i Sverige eller inte. Jag bloggade om detta direkt efter programmet och kände mig varken för eller emot, utan någonstans mittemellan. I en debatt handlar det om att ta ställning till vems intressen som är viktigast, till exempel så kunde man höra flera olika personer som närvarade i torsdagens program med olika intressen, olika point of views. Vi har singelkvinnor som önskar barn, som givetvis ser till sina intressen. Och så har vi män som finner förslaget väldigt orättvist, väldigt icke jämnställdt. Vi har också de ser som ser till barnens rättigheter, rätten till två föräldrar och andra laget som tycker att lagstiftningen kommer ge dessa assisterat befruktade barn rätt till en identitet. Mitt problem är att jag har svårt att få ihop alla dessa intressen till en åsikt. Jag kände mig kluven efter programmet.
Olika bloggare har tyckt till om detta. Blondinbella säger Ja. Anitha Schulman säger Ja. Katrin Z säger Nej. Kanske lite förvånande, men inlägget kan ni läsa HÄR. Jag har nu hunnit fundera och jag säger också nej. Jag säger nej till regeringens förslag. Jag säger kanske inte nej utav samma anledning som KD eller Katrin, utan jag säger nej för att jag tycker att förslaget sänder fel signaler till alla män i samhället som också har en stark barnlängtan. Vad har de för lagstadgade rättigheter? Om jag minns rätt var det en ung tjej i debatt som sade något i stil med "Men alla män då? Ska vi ge dem rätten till surrogatmödrar att föda upp barn för att det är en mänsklig rättighet?". Jag kan hålla med, för vad blir egentligen nästa steg? Homosexuella och ensamstående har möjligheten att skaffa barn genom adoption idag - även om det är en lång process, så är det samma process som heterosexuella barnlösa par genomgår. Det finns också, för dem som vill använda sig av surrogatmödrar eller insemination möjligheten att åka till andra länder för att få den drömmen uppfylld. Jag känner bara att svensk lagstiftning inte kan stå bakom detta. Det här är enligt mig en större, mer komplicerad debatt än ett hundratal barnlösa kvinnors längtan efter att få barn.
Förlåt för tjatet, men hur missade jag det här?
Feelgood podden
Jag är för en gångs skull varken svart eller vit i frågan, utan svävar i en gråzon. För det finns så många olika aspekter av debatten att det är omöjligt att vara antingen eller. Väldigt intressant hur som helst och detta kommer med all säkerhet att bli en utav årets stora debatter. Vill ni se programmet gör ni det HÄR.
Kvällsöppet om otrohet
En grym podcast i vårvädret
Det här med blått och rosa.
Frågan är om min beställning av kläder skulle se likadan ut om jag var mamma till en pojke? Skulle jag ha beställt den rödprickiga klänningen och de blåa balleriskorna med rosett? För visst är det lättare att göra en flicka mer pojkig med blått, grönt, traktorer och riddarborgar än en pojke mer flickig med klänningar, nagellack, dockor och barbies. Ovanstående exempel på vad som tillhör de båda könen är inte åsikter utan fakta baserad på samhällets normer. Jag kan tycka att genusdebatten ibland strävar åt fel håll. Det vi kallar könsneutralt är inte bara ett par blåa short, eller hur? Könsneutralt är en blå klänning. Vad tycker ni?
