Igår gick var jag ute och promenerade efter midnatt. Jag hade varit hos mormor och pluggat framför datorn hemma hos henne under kvällen, för det fungerar mycket bättre för mig att skriva uppsatser någonstans där varken diskberget eller tvätthögarna stirrar krävande på mig. Det är en kort bit att gå hem, det är en belyst, asfalterad väg. Som vanligt hade jag mina hörlurar i öronen och lyssnade på musik från min iPod. När jag kom in i ett bostadsområde började jag att se mig omkring, jag tittade bakom mig och stängde av volymen på telefonen för att kunna höra eventuella fotsteg komma mot mig. Jag insåg att jag började promenera fortare, med ständiga ögonkast åt höger och vänster. Jag var rädd. Jag kände mig otrygg. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att världen som jag och min dotter lever i är så grym, våldtäktsmän och förövare som anser sig ha rätten att våldta, misshandla, slå sönder liv, trampa sönder en fjortonårings naiva världsbild om Justin Bieber, spotta på studentens drömmar om att snart vara färdigutbildad sjuksköterska, kränka tvåbarnsmammans kropp och krama livet ur hennes själ. Jag vill inte vara rädd när jag går hem. Jag vill inte behöva känna mig otrygg en tisdagsnatt. Känner ni igen er?