När jag var 14 år köpte jag en pocketbok med titeln "Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad". Det var då jag öppnade mina ögon och såg på världen ur ett feministiskt perspektiv.

Linda Skugge var jävligt förbannad och hon skrev ner det. Jag började också att skriva förbannade krönikor om Laila Freivalds, före detta justitie- och utrikesminister för sossarna. Jag skrev att Laila fick utstå för mer kritik och påhopp i större utsträckning enbart på grund av sitt kön. Det var första gången jag förstod vad ordet feminism innebar - något starkt och jävligt vackert.

Några veckor senare gick jag till biblioteket och sökte efter fler böcker av Skugge på en dator. Jag hittade Fittstim. Jag gick hem med en bok som förändrade mig och mitt sätt att förhålla mig till världen. Fittstim satte ord på de känslor av förtryck som jag bar på. Jag lånade om den flera gånger och läste den om och om igen. Samtidigt köpte jag fler böcker av Skugge och läste krönikor av Belinda Olsson. Jag läste om Feministiskt initiativ och tal av Gudrun Schyman. Jag startade också min första blogg på plattformen bloggis, där jag började uttrycka mina åsikter. Jag skrev om hat mot silikonbröst och Slitz. Jag började skriva om tjejer på skolan som hade urringade tröjor, jag slutade raka benen och gick runt i propaganda t-shirtar med "våga säga NEJ till droger och våld" text tryckt i rött på. Under den här perioden fokuserade jag på kvinnor istället för män, mitt förhållande till feminismen har vuxit och förändrats men det var där, som fjortonåring med Skugges krönikor i pocketform, som jag ville vara en jävligt förbannad feminist. Tack Skugge.