Melissa Horn sjunger att hon saknar honom mindre och mindre. Jag lyssnar på den på bussen. Det är ett särskilt moment, för jag inser att det känns så för mig också. Jag saknar mindre nu än förut. Eller kanske är saknaden på samma sätt som förut, men minnet bleknar. Jag minns inte lukten. Jag blundar och försöker men lyckas inte framkalla den, och någonstans mitt i vardagen så glömmer jag bort att sakna. För två månader sedan gick det inte en timme utan att det stack till. Nu kan det gå en dag. Det är fint och jävligt sorgligt. Mest sorgligt.