Det är svårt att vara förälder. Så fantastiskt, överväldigande och stort, men samtidigt så svårt att jag får ångest när jag tänker på det. Och det gör jag. Jag tänker på allt jag önskar henne och allt jag vill skydda henne ifrån. Jag tänker på samhället, på världen och vad som händer här - all olycka, all misär och allt som är läskigt och hemskt. Jag ser henne lära sig om det goda, om det fina, det ljuva och jag vill aldrig att hon ska behöva förstå att det finns vuxna som våldtar barn, män som slår och kränker, det finns krig, det, det finns länder där barn dör på väg till skolan för att människor vill härska, äga och ha makt. Bebisar dör på sjukhus i utvecklingsländer utav sjukdomar som vi har vaccin mot här. Och mammor dör utav infektioner i samband med förlossningen, de får inte följa sina kladdiga bebisar genom livet. Det finns män som Anders Beiring Breivik. Det finns fattigdom, hungriga människor, dödliga sjukdomar och i all denna misär finns lyckan. Den ofantliga lyckan och det allra finaste som finns, min älskade unge. Hennes skolavslutningar, hennes ögon på julafton när det är fullt under granen, hennes fötter i gräset, hennes varma andetag mot mitt ansikte på natten. Hon ger mig livet, här och nu. Det är hon som är livet och nuet och allt däremellan. Jag blir så rädd när jag tänker på hur skört livet är, på hur många som varje år drabbas av cancer eller råkar ut för en tragisk olycka. Jag vill finnas för henne hela livet och jag vill att hon ska må bra. Det ger mig ångest att tänka såhär, men jag kan omöjligt sluta. För såhär känns det ikväll. Det känns skört.