Jag är ingen varannan-vecka mamma och jag kommer aldrig att bli någon varannan-vecka mamma. Det betyder inte att varannan-vecka lösningar är sämre, eller att jag tycker föräldrar som har sina barn varannan vecka är dåliga mammor och pappor. För vissa är det säkert en bra lösning. Och för dem är det ju alldeles fantastiskt att det fungerar. Men för mig vore det otänkbart utav en mängd anledningar. Främst för att jag tror att Joline skulle ta skada utav det. Jag tror att hon skulle bli otrygg, känna sig rotlös och ständigt längta, sakna.. Jag skulle också ta skada. Jag skulle känna mig otrygg och meningslös och längta ihjäl mig. Vi skulle bli trasiga. Vi har spenderat varje dag med varandra sedan dagen då hon låg kladdig på min mjuka mage och fyllde sina lungor med luft för första gången. Och jag vill finnas där, varje dag, under resten utav mitt liv. Jag vill torka alla spyor efter alla kräksjukor, sjunga bort alla mardrömmar, laga den sällan uppskattade husmanskosten och fråga Joline hur dagen har varit. Jag sätter genast in de förlorade veckorna i ett större perspektiv och då innebär det att jag träffar mitt barn sex månader utav tolv möjliga på ett år. När hon är 10 år skulle det innebära att jag spenderat fem utav dem med henne - vilket innebär att jag gått miste om halva hennes liv. Dessa tankar ger mig ångest.

Joline bor hos mig. Andreas är här nästan varje dag. Ibland är hon med bara honom över en dag, kanske också över en natt om jag ska göra något speciellt. Vi firar jul, midsommar och födelsedagar ihop. Vi åker på sommarsemestrar och utlandsresor tillsammans. Det är en bra lösning i vår familj och den funkar för oss. Hur gör ni?