Jag "tappade" rösten igår. Det förvärrades under dagen och på kvällen var det så illa att jag knappt fick fram ett ljud. Joline undrade varför mamma väste så konstigt och jag försökte få fram bättre ljud - utan resultat. Ringde min chef så att han fick höra hur jag lät och vi konstaterade att jag måste vara hemma tills jag är helt återställd. Jag är ju beroende av rösten på jobbet.

Imorse blev jag väckt av Joline som ville att jag skulle säga något för att höra om rösten kommit tillbaka. När jag skulle säga godmorgon kom det inte fram ett ljud. Jag låg helt panikslagen och bara pep och väste i sängen. Fick sms:a">sms:a mormor och be henne ringa vårdcentralen, för jag kunde omöjligt prata med dem.

Var på vårdcentralen 13:30 och fick gapa lite för en läkare, sedan fick jag gå hem och vänta på att det ska bli bättre. "Om det tar mer än 4-6 veckor måste du få en remiss vidare" var hans enda kommentar. 4-6 veckor? Om jag inte kan prata på så länge kommer jag att bryta ihop fullständigt och totalt.

När jag satt i väntrummet idag fylldes ögonen med tårar. Jag insåg hur beroende jag är av att få tala. Det är det absolut viktigaste i mitt liv. Jag såg mig omkring, i samma rum satt en tant med amputerat ben och jag kände mig så löjlig över hur lite jag pallar. Tanten var till synes glad och skojade med sin man trots att hon satt i rullstol, ett ben fattigare och mittemot bölar jag för att jag är hes. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker så himla synd om mig själv, så nu har jag hamstrat på mig godis och film så ska jag hålla käften tills min fantastiska röst återkommer.