För några dagar sedan fick jag ett mejl från en tjej som läser bloggen. Hon har hängt med sedan starten, när Joline låg i magen. Hon skrev såhär:

"Jasmine, jag har läst din blogg sedan du var gravid och saknade dig och dina texter väldigt mycket under det långa uppehållet. Därför är jag så glad att du börjat blogga igen och att jag återigen får följa er, denna gång ännu närmre.

Men det är en sak som jag tycker är orättvis. Du skriver ofta om kroppsideal, om att man ska tycka om sin kropp och älska sina "efter-bebis-magar", bröst och bristningar. Men du borde inte skriva om sådant som du själv inte upplevt. Och inte skriva om fel och brister som du själv saknar. Du har haft det smidigt och blivit av med allt så lätt och därför ska du inte uppmana oss som har det svårare att älska oss själva och våra mammakroppar."

Jag svarar helt enkelt med att visa upp vad mina kläder annars döljer så väl. Jag har bristningar, jag har delade magmuskler och noll styrka kvar i dem. Tyngdlagen har även tagit ut sin rätt på brösten, men det finns bra bh:ar. Men jag är bara människa och framför spegeln kan det ibland vara svårt att acceptera förändringar, men jag jobbar med mig själv och inställningen till min egen kropp varje dag. Jag har kommit en bit på väg men det är lång väg kvar.