Linda Skugge. När jag var 14 år var hon min största idol. Jag har skrivit det förut men jag kan skriva det igen, för på 90-talet och början av 2000-talet klev några kända, svenska kvinnor ut o ljuset och var jävligt förbannade. De debatterade i tidningar och skrev böcker och skapade samtidigt en ny feministisk anda i Sverige. Jag fick tillsammans med många andra upp ögonen för världens orättvisor. Skugge var en utav dem, hon blev min ikon men vid sin sida hade hon många andra kvinnor som till exempel Jenny Strömstedt (fd Östergren) och Belinda Olsson.

Jag kommer aldrig glömma när jag såg de lättklädda bilder som Skugge låtit fotografera på sig själv i underkläder. Då var jag tonåring med en självkänsla som var körd i botten. Skugge satt på en stol, stod rakt upp och ner mot en vit vägg och bjöd oss på sig själv. Det hjälpte mig. Det hjälpte också massa andra kvinnor i Sverige. Hon hjälpte.

Är hemma igen efter en blixtvisit till Stockholm. Det var skönt att få ett litet avbrott från vardagen men det ställde såklart också till med massa tankar. Och för att skingra dem köpte jag vackra rosor att ställa på vardagsrums- och köksbordet. Fint, va?

Jag har glömt att berätta vad vi gjorde på ICDP-kursen senast. Vi fick en uppgift som gick ut på att måla ett porträtt av oss själva, i en situation eller omgivning som stimulerar oss och gör oss lyckliga. Jag ville skapa en bild som berättar hur jag livnär mig, var jag hämtar inspiration och kraft, för mig är det nära sammanlänkat med när jag är som lyckligast. Jag målade mitt ansikte med en överdimensionerad mun för att jag älskar att tala och ljudet av min egen röst samt en penna i handen, för att skriva är som ett filter där jag rensar bort och förnyar. Och så målade jag symboler runt huvudet på mig själv för att symbolisera vad jag tänker på, vad jag brinner för. Det blev förkortningar av politiska partier, en symbol för det kvinnliga könet, en bok, ett hockeymål och två hjärtan - för min fantastiska familj. Spännande att få uttrycka det estetiska, tycker jag.

Blondinbella poserar naken på det nya numret av tidningen Egoboost som kommer i butik på tisdag. Det är helt otroligt hur Isabella och hennes kropp kan provocera och uppröra så mycket. Helt plötsligt har alla rätt att tycka, påpeka och utvärdera hur hennes kropp ser ut, vad ger oss rätten till det? Det är modigt av Isabella att klä av sig, trots att hundratals människor kallade henne ful och tjock efter att hon publicerat bilder på sig själv i bikini från en utlandssemester tidigare i år. Många älskade henne då, lika många var elaka och jävligt provocerade. Man får inte älska sig själv eller sin kropp idag, särskilt inte som kvinna och definitivt inte om kroppen avviker från vad som anses vara "accepterat" enligt samhällets normer. Trots detta så fortsätter Isabella att älska sig själv och sin kropp. Det gör mig glad! Nu funderar jag över vilken genomslagskraft "Size Me" kommer att ha? Det handlar helt enkelt om att varje individ ska skapa sitt eget ideal, för sin kropp istället för att hata, dölja och jämföra med hur andra ser ut.

Jag är inte alltid nöjd med hur jag ser ut. Jag kan som de flesta andra gnälla över löjliga hudveck, streck och lite för mycket mjukt. Men för mig handlar det inte om att efterlikna någon annan, det handlar inte om att vara pinnsmal utan om att ta hand om min kropp för att den ska bära mig genom livet. Den här kroppen har hittills fått utstå skrapsår, myggbett, sjukdomar, destruktivt självskadebeteende, en graviditet, en förlossning, två avslutade graviditeter och i framtiden ska den hålla för både lycka och misär. Det är utav den anledningen jag ska vårda min kropp, vara lagom enligt mitt eget ideal och tvinga mig själv att jobba för en orubblig självkänsla. Jag vill på samma gång vara lycklig, kunna njuta av färsk pasta, goda såser till det grillade köttet och ja, lördagsgodis.

Vårda era kroppar efter era egna ideal, var snälla mot dem för att de burit er hit och för att de förhoppningsvis ska bära er i många år framöver. Älska vad ni har istället för att sakna det ni aldrig fick och berätta för er själva att ni är vackra precis som ni är!

Är på väg till Stockholm för att möta upp några vänner, gå på fotboll och njuta av livet. Det känns som att åka hem! Dessutom har nya numret av Mama kommit och jordgubbarna smakar sommar. Spontant och jävligt härligt!

Vi hängde i lekparken på kvällen. Jag kan till och med älska lekparken när det är såhär varmt. Idag gick jag loss i klätterställningar och gillade livet. Joline ville bara snurra. Och snurra igen.

Joline kommer in till mig på natten. Oftast vid 03:00 smyger hon in och lägger sig på andra sidan av dubbelsängen men ändå slutar det med att hon ligger och sparkar på mig, drar i mitt täcke fast det finns två och skäller i sömnen. Det värsta jag vet är att ha barn i sängen. Det här är något hon började med för ett år sedan, för att vi mellanlandade hos mormor mellan ett lägenhetsbyte som diffade rent tidsmässigt. Då delade vi säng under några veckor och efter det började hon komma på natten. Inatt gick jag till hennes säng och lade mig där, när hon hade kommit över till min. Jag har sovit hur bra som helst, så det här kanske blir någon ny rutin.

Efter lunch satt jag i solen bredvid Josephine medan barnen sprang omkring och lekte utan ett enda bråk. Jag klädde till och med av mig till bara ben och kisade mot solen för att få sommarfräknar och bli brun. Det var nästintill euforisk lycka och nu, två timmar senare i arbetsbrallor och foppatofflor. Det är livet.

Jag såg ett program i söndags som handlade om mammor och plastikoperationer. Jag hamnade framför det utav en ren slump, men kunde inte sluta titta. Det var många saker med programmet som gjorde mig upprörd och arg. Kvinnorna som deltog i programmet hade enligt mig fantastiskt vackra kroppar, jag såg och ser ingenting fult i de spår som Joline har lämnat på min kropp. Mina bristningar är kärlekstatueringar och brösten har fyllt sin funktion. Ibland, då och då, kan jag stå framför spegeln och tänka att det kanske vore med attraktivt med ett par silikontuttar. Men nästa dag har jag hämtat tillbaka självkänslan och de värderingar som jag håller fast vid.

Det är viktigt att skriva att alla får göra precis vad de vill med sina kroppar. Det är upp till var och en att bestämma. Jag accepterar den friheten, jag har själv en vän som gjort ett ingrepp efter att hon fick barn och jag var med under processen från att hon bestämde sig för att göra det, tills operationen var klar. Idag är hon en vän jag respekterar och älskar, precis som förut.

Det som gör mig upprörd är hur samhället har bidragit till den plastikhets som råder, hur acceptansen för kirurgiska ingrepp är större än förståelsen för att kroppen förändras. I programmet talades det om så kallade mommy makeovers, ett nytt fenomen i USA. De visade några böcker som var riktade till barn för att de skulle förstå vad som hände med mamma före, under och efter hennes makeover. Jag blev så illa berörd när jag hörde om bokens innehåll och dessutom jävligt förbannad. "Mamma vill bli vackrare nu efter att du har förstört mamma" och "Om mamma blir vackrast blir mamma lyckligast och då blir jag den bästa mamman i världen" - är några utdrag ur böckerna varpå barnet i boken svarar "men du är redan vacker och bäst i världen" fast då förklarar mamman att nej, hon är bara en fjärilslarv i en puppa och efter operationen kommer hon att bli en fjäril. Jag vet inte om dessa böcker finns i Sverige men om de gör det vill jag själv bränna dem och glömma dem.

Det pratades också om att kirurgiska ingrepp, alltså att mommy makeovers ska betalas av staten, det vill säga, skattepengar. Många i programmet var överens om att jo, det är ett alldeles utmärkt förslag för om man kan betala för operationer på barn med utåtstående öron borde man också kunna finansiera bröstoperationer åt alla mammor. Och här känner jag kokar över, vem kan överhuvudtaget hävda något sådant? Om förslaget skulle bli en proposition som röstades fram i riksdagen kommer jag att sluta betala skatt och byta land, för det är inte en samhällsutveckling jag vill stödja. Jag har själv en dotter som är 4,5 år och som redan nu funderar över olika kroppsuppfattningar för att samhället, media och andra barn överför alla dessa förväntningar på henne, hur hon ska se ut och vara - särskilt som tjej. Jag är den som talar om för henne att alla ser olika ut, att alla är vackra för någon och att det kommer inifrån och det kommer jag inte kunna fortsätta göra med gott samvete om jag gör ett kirurgiskt ingrepp för att göra män mer kåta. För ja, i slutändan landar jag där, i den kladdiga sörjan där kvinnans kropp är sexuellt objektifierad och där majoriteten av alla operationer går ut på att göra män nöjdare, gladare och kåtare fast kvinnorna gömmer sig bakom argument som "jag ska bara återställa och få tillbaka min kropp".

Sammanfattningsvis är det såhär: jag riktar ingen ilska till de enskilda kvinnor som väljer att ändra på sina kroppar efter en graviditet och amning - det som upprör mig är att mommy makeovers blivit en samhällsfenomen och jag ogillar de signaler det sänder till våra härliga ungar.

Det här har varit en fantastisk dag. Vi åkte på utflykt till Plantmarknaden och där gick jag och drömde mig bort bland trollhassel, kryddväxter och Astrid Lindgren rosor. Joline lekte i lekparken, klappade kaniner, tittade på grisar och getter. Alla nöjda och glada alltså. Längtade så efter ett hus med stor trädgård när jag vandrade runt bland olika sortera äppelträd, kiwiplantor och vackra blommor. Hjälp vad jag drömmer mig bort..

Vi fikade där, på hembakta hallongrottor och chokladbollar! Och nu är vi på väg hem för att grilla revbensspjäll och baka marängtårta.

Jag sitter i solen med min blommiga jumpsuit. Och allt är upp och ner, in och ut. Jag lyssnar på Kent. Fint och sorgligt på samma gång.

Jag är på väg till dagis för att hämta min älskade unge. Klappar mig själv på axeln för att jag fixat ännu en kaotisk vecka med dubbla jobb, lasange, plugg och ICDP-kurs på förskolan. Ikväll är jag ledig, jobbar sedan helgen men det vägrar jag tänka på nu - för solen skiner och vi ska ha fredagsmys med världens fetaste godispåse. Sedan ska jag läsa ifatt bloggar, tidningar, kolla debatt och lyssna på veckans poddar. Happy.

Dagens jobboutfit igår och idag. Kontraster.

För ett år sedan bodde jag i en annan lägenhet. Det var, är och kommer alltid att vara något speciellt med det året som vi bodde där. Jag läkte efter min separation, jag lärde mig att vara själv, jag lärde mig att älska tystnad och ensamhet. Jag blev trygg och återgick det lugn som jag saknat under en ganska lång, uppslitande period i livet. Varje kväll tände jag ljus i hela lägenheten och satte på en skiva med indianmusik. Samma skiva varje kväll, samma låtar om och om igen och alltid samma lugn. Jag skrev, jag bearbetade, grät, skrattade och drömde. Ikväll hittade jag samma skica och ligger nu i mitt nya sovrum, på en ny adress, med nya känslor att skriva om, bearbeta och gråta för. Trots att saker förändrats är skivan densamma och lugnet oifrånkomligt. Det är som en snuttefilt att hålla i när livet sviker och när önskningar inte går i uppfyllelse.

Det är svårt att vara förälder. Så fantastiskt, överväldigande och stort, men samtidigt så svårt att jag får ångest när jag tänker på det. Och det gör jag. Jag tänker på allt jag önskar henne och allt jag vill skydda henne ifrån. Jag tänker på samhället, på världen och vad som händer här - all olycka, all misär och allt som är läskigt och hemskt. Jag ser henne lära sig om det goda, om det fina, det ljuva och jag vill aldrig att hon ska behöva förstå att det finns vuxna som våldtar barn, män som slår och kränker, det finns krig, det, det finns länder där barn dör på väg till skolan för att människor vill härska, äga och ha makt. Bebisar dör på sjukhus i utvecklingsländer utav sjukdomar som vi har vaccin mot här. Och mammor dör utav infektioner i samband med förlossningen, de får inte följa sina kladdiga bebisar genom livet. Det finns män som Anders Beiring Breivik. Det finns fattigdom, hungriga människor, dödliga sjukdomar och i all denna misär finns lyckan. Den ofantliga lyckan och det allra finaste som finns, min älskade unge. Hennes skolavslutningar, hennes ögon på julafton när det är fullt under granen, hennes fötter i gräset, hennes varma andetag mot mitt ansikte på natten. Hon ger mig livet, här och nu. Det är hon som är livet och nuet och allt däremellan. Jag blir så rädd när jag tänker på hur skört livet är, på hur många som varje år drabbas av cancer eller råkar ut för en tragisk olycka. Jag vill finnas för henne hela livet och jag vill att hon ska må bra. Det ger mig ångest att tänka såhär, men jag kan omöjligt sluta. För såhär känns det ikväll. Det känns skört.