Igår fick jag nog. Så jag satte på mig ett par svarta tygdojjor från H&M och gick ut på en lång promenad. (Nya dojjor är på väg på posten..) Och efter ungefär halva vägen började jag springa. Jag sprang. Jag andades rätt och kutade framåt, med tunna skor på onda stenar - men ändå, jag gjorde det!

Kändes obeskrivligt skönt. Hade glömt att det känns så befriande. Ikväll igen.

.. Som hjälper sådana här dagar. Grapefrukt. Älskar grape.

Att må illa är det absolut värsta jag vet i hela världen. Jag slutar att fungera och det enda jag kan tänka på är illamåendet. Jag är hungrig på frukost men kan inte äta något för att det sitter en klump av illamående i min hals. Och jag vet att jag gnäller över en världslig sak nu, men ibland måste man få spy ur sig all jävla skit. Har ni något att gnälla över? Gnäll!

1. Baka. Det gör jag alltid när vi är lagom sjuka, på helger eller andra lediga dagar. Idag också.
2. Bjuda hem Jolines vänner och vara världens mest aktiva morsa, med målarfärger, kaksmetar och dans i vardagsrummet.
3. Titta ifatt program som jag missat, till exempel Debatt och Kvällsöppet.

Nu vet ni vad jag gjort den här tisdagen.

Jag "tappade" rösten igår. Det förvärrades under dagen och på kvällen var det så illa att jag knappt fick fram ett ljud. Joline undrade varför mamma väste så konstigt och jag försökte få fram bättre ljud - utan resultat. Ringde min chef så att han fick höra hur jag lät och vi konstaterade att jag måste vara hemma tills jag är helt återställd. Jag är ju beroende av rösten på jobbet.

Imorse blev jag väckt av Joline som ville att jag skulle säga något för att höra om rösten kommit tillbaka. När jag skulle säga godmorgon kom det inte fram ett ljud. Jag låg helt panikslagen och bara pep och väste i sängen. Fick sms:a">sms:a mormor och be henne ringa vårdcentralen, för jag kunde omöjligt prata med dem.

Var på vårdcentralen 13:30 och fick gapa lite för en läkare, sedan fick jag gå hem och vänta på att det ska bli bättre. "Om det tar mer än 4-6 veckor måste du få en remiss vidare" var hans enda kommentar. 4-6 veckor? Om jag inte kan prata på så länge kommer jag att bryta ihop fullständigt och totalt.

När jag satt i väntrummet idag fylldes ögonen med tårar. Jag insåg hur beroende jag är av att få tala. Det är det absolut viktigaste i mitt liv. Jag såg mig omkring, i samma rum satt en tant med amputerat ben och jag kände mig så löjlig över hur lite jag pallar. Tanten var till synes glad och skojade med sin man trots att hon satt i rullstol, ett ben fattigare och mittemot bölar jag för att jag är hes. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker så himla synd om mig själv, så nu har jag hamstrat på mig godis och film så ska jag hålla käften tills min fantastiska röst återkommer.

Har hittat världens bästa sommardricka. Sitter i gräset och väntar på bussen. Har lite jobb-ångest när det är så fint väder, men tänker på alla resor jag vill att vi ska göra i höst och biter ihop.

Sitter och pluggar inför det allra sista som jag lämnar in på fredag. Läser psykiatri, social psykiatri och socialt behandlingsarbete. Dricker mitt bästa te med kanelsmak och har fin sjöutsikt. Lyssnar på Oliver Shanti som också får bli kvällens tips till er. Det är avslappnande och helande musik. Räknar med att det kommer ta några timmar till så jag parkerar här tills inatt. Godnatt!

Den här klämdagen blev fantastisk. Jag jobbar ju kväll imorgon och därefter både lördag och söndag, så det blir inte så mycket kvalitetstid då. Men idag har vi gått fredags-bananas på allt för att kompensera vad vi missar. Joline har haft kompisar här hela dagen, sedan tog vi en lång promenad med hennes nya sparkcykel, middag i världsklass och avslutningsvis hänger jag med en påse chips i soffan framför hockeyn.

Det är så härligt att ni kommenterar! Jag blir lika glad varje gång ni kommer med synpunkter, uppmuntran eller historier från era liv. Det är min vision av den här bloggen längre fram - att skapa en "livsventil". Hoppas att ni känner att vi är på god väg. Har ni önskemål får ni gärna komma med dem, antingen i kommentarsfältet eller på min mail [email protected]


Kram på er!

För några dagar sedan fick jag ett mejl från en tjej som läser bloggen. Hon har hängt med sedan starten, när Joline låg i magen. Hon skrev såhär:

"Jasmine, jag har läst din blogg sedan du var gravid och saknade dig och dina texter väldigt mycket under det långa uppehållet. Därför är jag så glad att du börjat blogga igen och att jag återigen får följa er, denna gång ännu närmre.

Men det är en sak som jag tycker är orättvis. Du skriver ofta om kroppsideal, om att man ska tycka om sin kropp och älska sina "efter-bebis-magar", bröst och bristningar. Men du borde inte skriva om sådant som du själv inte upplevt. Och inte skriva om fel och brister som du själv saknar. Du har haft det smidigt och blivit av med allt så lätt och därför ska du inte uppmana oss som har det svårare att älska oss själva och våra mammakroppar."

Jag svarar helt enkelt med att visa upp vad mina kläder annars döljer så väl. Jag har bristningar, jag har delade magmuskler och noll styrka kvar i dem. Tyngdlagen har även tagit ut sin rätt på brösten, men det finns bra bh:ar. Men jag är bara människa och framför spegeln kan det ibland vara svårt att acceptera förändringar, men jag jobbar med mig själv och inställningen till min egen kropp varje dag. Jag har kommit en bit på väg men det är lång väg kvar.

Ikväll ska jag på ICDP-kurs igen. Vi fick i uppgift att ta med valfri litteratur som vi läser för våra barn, som vi tycker representerar något bra och innehåller en bra dialog. Jag har valt Pippi och Ronja Rövardotter från älskade Astrids underbara samling. Ikväll kommer jag att berätta för de andra kursdeltagarna varför jag har valt dessa, och nu ska jag också berätta för er.

Astrid Lindgren skrev böckerna om världens starkaste tjej, Pippi Långstrump, under mitten av 1900-talet. Porträttet av Pippi som en stark, självständig, envis och modig tjej var nytänkande. Det fanns inte då. Det var och är fortfarande unikt. Pippi krossar normer, hon är inte den "typiska tjejen" sett ur samhällets förväntningar. Pippi är awesome och jag älskar henne! Och jag kan inte tacka Astrid nog för att hon skapade henne.

Astrid skapade också Kajsa Kavat, Lotta på Bråkmakargatan och kanske framförallt Ronja Rövardotter - som precis som Pippi vågar sätta ned foten, bryta sig loss, vågar vara sig själv. Hon porträtterade starka kvinnor, banbrytande porträtt av flickor och detta med en otrolig fantasi.

Jag vägrar medverka i prinsesshetsen och försöker att minimera alla filmer, tidningar, spel och leksaker som utgår ifrån flickors utseende. Senast här om veckan var vi på besök hos en familj där en film med en flicka och en älva visades varpå flickan kommer hem med en påse kläder till älvan och en till sig själv och därefter förklarar flickan att "det är viktigt för tjejer att vara fina, att vara perfekt". Jag blev illamående. Försöker därför att skapa en miljö hemma som utgår ifrån så få könsstereotyper som möjligt, och då väljer vi alternativ som Pippi och Ronja.
Astrid Lindgren var i mina ögon en nytänkande, nyskapande feminist som satt stor prägel på svensk barnlitteratur som sedan filmatiserats och blivit våra mest älskade klassiker.

Vi har ett förråd på gården som just nu agerar soptipp åt sådant som ska säljas och annat som borde slängas. Nu har jag bestämt mig för att förrådet ska bli en "lekstuga åt Joline. Min inspiration är Pippi och villa villekulla - så jag går bananas på färg och loppis och trasmattor. Tanken är att det ska vara en affär med matvaror och gamla plåtburkar plus lite annat. Har ni några tips?

Vardagsstress och livspussel är extremt uttröttande ibland. Idag är en sådan dag när vi är trötta, griniga och jävligt gnälliga. Färdiglagad fiskgratäng att värma i ugnen är dagens skrytmiddag och så äter vi den i soffan framför en film. Men det är inte helt bra, ändå. Det gör lite ont här, är lite för varmt där och fisken smakar inte så fantastiskt som man kunde önska. Blä för tisdagar.

Josephine kom hit efter jobbet. Jag lagade middag och så hann vi med långa, djupa diskussioner om bekräftelse, hur man visar kärlek.. Och tusen andra viktiga saker. Jag känner mig som en hel människa nu.

Fantastisk middag efter jobbet med bästa sällskapet. Surströmming och färska jordgubbar med glass! Åh.

Hela eftermiddagen och kvällen igår kände jag mig som en tickande bomb. Ni vet känslan? När det är en känsla som är obehaglig, som bokstavligen talat känns som en klump i magen. Någonting svider, skaver och kommer att bli omöjligt att undvika. Men i väntan på en explosion åkte vi till Ikea och handlade lite onödiga saker, så åt vi middag i Örebro. Jag somnade vid 21:00 bredvid Joline och vaknade utvilad 06:00 innan klockan ringde. Nu är det jobb som gäller till i eftermiddag. Kanske exploderar ikväll istället för känslan är ihållande.