Jag ligger vaken. Det är så sällan det händer att jag inte kan somna, men nu är det omöjligt. För det första så blir jag stressad av klockan och antalet timmar som återstår tills jag måste gå upp. Jag målar fan på väggen och förutser hur trött jag kommer vara hela dagen imorgon. För det andra så hade jag och en vän ett intressant samtal vid mitt köksbord under kvällen och det lämnade kvar en känsla som verkar trivas. Jag blir inte av med den. Vi pratade om att jag är trött på människor som kommer, lämnar avtryck och sedan lämnar. Det är som att jag är tjejen på trottoaren som helt plötsligt ramlar omkull och blir trampad på, utav ett par stora skor med hård sula. Sedan fortsätter skorna att promenera vidare i sitt liv och jag är ett övergångsställe mitt på trottoaren med enorma avtryck från någon som vägrade stanna upp. Det är något väldigt sorgligt i det, att så många lämnar avtryck - mer eller mindre - som påverkar oss människor men sedan lämnar oss. Eller vi kanske lämnar dem. Så helt plötsligt efter tio år kanske jag står och plockar äpplen på Ica bredvid min lågatadielärare som hade ett enormt tålamod och var helt fantastiskt lyhörd. Hon lämnade ett fotspår på det övergångsställe som jag identifierar mig som. Hon var en utav många som trampade förbi, men som jag alltid minns.

Godnatt.