Vi fredagsmyser framför Tarzan i sängen. Vi tog med oss chips, cola och grapefrukt och bäddade ner oss under varsitt täcke. Filmen har en hel massa budskap som får mig att tänka tillbaka på mitt eget liv. Jag växte upp utan min biologiska pappa. Det är inte synd om mig, för jag har haft en fantastisk mamma och en underbar mormor. Jag har haft allt. Även en pappa. En pappa som körde mig till träningar, som bakade chokladrutor tillsammans med mig och gjorde perfekt glasyr som rann ner på kanterna som jag fick äta upp. Han hängde upp en gunga i trädet och lärde mig dyka från bryggan på sommaren. Det var ju faktiskt han som fanns där, som lagade korvstroganoff och snickrade en stor bur till mina kaniner. För mig handlar det inte om vem som befruktar, från vem jag fick gener - vad som betyder något är vem som finns där varje morgon när man vaknar och varje kväll när man går och lägger sig. När han försvann ur mitt liv förlorade jag min pappa, någon som lämnat avtryck, någon som figurerar i minnesbilder från min barndom - en bidragande faktor till att jag är den jag är. Om jag någon gång känner en sorg så är det över detta. Min biologiska pappa har inte lämnat några synliga avtryck, bara ett tomt som bevisar att han aldrig varit en del av mig eller mitt liv. Jag har inga minnen från honom. Han lagade aldrig någon stroganoff och bakade aldrig några chokladrutor med glasyr. Det krävs mer än gener för att bli en förälder.

Idag har jag min mamma. Hon är min förälder. Min allra bästa vän. Världens bästa mormor till Joline. Hon är den som funnits där morgon och kväll, hela mitt liv. Jag har haft någon som kämpat för mig, som stått bakom mig, som sprungit framför mig och visat vägen. Det är min sanna förälder.

Kram på er