Jag har precis läst en kurs som studerar människan ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Det var en väldigt intressant kurs, där jag vidgade mina vyer, om möjligt, ännu mer. Idag var jag på biblioteket för att låna några böcker som jag ännu inte läst men blivit rekommenderad att läsa om feminism. Jag hittade en bok som handlar om det jag skrev om tidigare imorse - mycket passande för mig att hitta den idag. Rädsla. Kvinnors rädsla. Visste ni att ca 50 % av världens kvinnor blir utsatta för manligt våld, både sexuellt och icke sexuellt, under sin livstid? Mer om dessa böcker och andra tips återkommer jag med.


Dagens reflektion rör kulturella skillnader. När jag satt på biblioteket, med den nyfunna boken hörde jag en röst som sade hej. När jag vände mig om såg jag ett bekant ansikte som jag hade svårt att placera. Det tog några sekunder för länge, men till slut föll bitarna på plats. En kille som gick på samma skola som jag under högstadiet, som pratade med mig några gånger när jag gick i 9:an och han precis börjar 7:an. Det här var en massa år sedan, jag har inte sett honom sedan dess. Killen är mörkhyad, han har sina kulturella rötter i Afrika. Hans föräldrar är från Afrika. Det är också där han har varit under en lång period. Jag blev så uppriktigt glad över att han kom fram om pratade, så jag bjöd hem honom på en fika. Han hade mängder av saker att dela med sig av, efter att ha rest runt i Afrika och Europa. En fantastisk livshistoria.


Vi pratade om hur annorlunda integritet svenskar har i jämförelse med afrikaner. Här i Sverige sätter man sig vid ett eget säte på bussen och hoppas att ingen okänd människa ska sätta sig bredvid, man gungar kids i lekparken sid vid sida med någon annan mamma utan att prata med varandra. Ni känner igen er, va? Främmande människor som pratar med oss ser vi nästan som ett hot. Det känns obehagligt, underligt och kränkande mot vår integritet. I Afrika och många andra delar av världen är det otrevligt att inte prata med varandra på bussen, i busskuren, i taxin eller lekparken. Där pratar man med okända, främmande människor på ett öppet, naturligt sätt. Det måste vara väldigt konstigt att komma från en sådan kultur till ett land som Sverige. Har ni funderat över detta någon gång? Vad är era erfarenheter/reflektioner?