Jag har alltid haft en föreställning om att jetlag är något vi inbillar oss bara för att vi känner till tidsskillnaden, att det bara är som att förlora några timmars sömn precis som efter en utekväll på lördagen med tidig lunch på söndagen eller efter en natt med sjukt barn. Jag har irriterat mig grymt mycket över allt tjat om den förbannade jetlaggen.

Nu ska jag erkänna något jag inte erkänner så ofta. Jag hade fel. Jag har nämligen insett att det jag drabbats av är en jetlag, trots att jag i snart två dygn försökt att förneka det. Jag somnade 20:00 med Joline igår, vaknade klockan 03:00 inatt - hur pigg som helst. Låg kvar i en halvtimme och försökte somna om, men sen gav jag upp och laddade ner Hannah & Amandas fredagspodd om ångest. Städade, diskade och tvättade plus att jag åt ett stort lass utav gårdagens middag (fläskfilé i ädelostsås med ris) och överblivna efterrätten. Nu är klockan
06:29 och jag väntar på att Joline ska vakna. Trött så att jag vill spy.

Har nu några erfarenheter av detta? Hur länge är dygnsrytmen fel? Vad kan man göra för att hjälpa omställningen på traven?