När jag ser mig i spegeln finns det klara likheter mellan mig och min pappa. Jag fick hans spetsiga näsa. Jag fick liknande ögon. Och något som jag inte kan sätta ordet på. För ett tag sedan visade jag för första gången en bild på honom för Joline och frågade om hon tyckte att han var lik någon, utan att nämna att han är min pappa. Hon tittade till någon sekund och sade "han ser ut som du, mamma". Och då berättade jag att det vi är lika för att han är min pappa. Inga konstigheter. Inga hemligheter. Bara sanningen, att han är min pappa men jag känner honom inte och han känner inte mig. "Okej..". Barn accepterar.

Min pappa målade fina teckningar på vilda djur och dem har jag sparat i en låda. Ibland tar jag fram dem och tittar på dem. Jag är inte ledsen. Inte bitter. Jag är absolut inte arg. Eller besviken. Men nyfiken på hans historia. Vart lärde han sig att måla så fint? Vad äter han helst till middag?

Godnatt vänner