Jag skriver kvällsdagbok. Varje kväll skriver jag något, kanske bara några ord, men något som beskriver känslan jag burit på under dagen. Ikväll ligger Joline bredvid. Jag tittar på henne och känner hur stoltheten växer i bröstet - för hon är här. Hon är perfekt, med fel och brister och raseriutbrott men ändå alldeles perfekt. Jag blir också stolt över mig själv och över oss. Vårt liv. På samma gång gnager det dåliga samvetet, var det nödvändigt att bli arg över det där? Tappade jag inte tålamodet lite väl lätt? Hur kan jag bli arg på en så fantastisk person? Det är sådana tankar som tar plats och kräver uppmärksamhet på kvällen när hon ligger alldeles stilla och sover, med drömmar som fladdrar förbi hennes ögonlock. Hur kan jag bli arg? Det känns omöjligt att göra något annat än att krama och älska sönder henne.