Hannahs & Amandas senaste podcast handlade om ångest. De delade med sig av hur deras ångest visar sig, hur den tar form, vikten av att kunna lokalisera sin ångest - det är först då man kan lära sig bli vän med den. Jag tänkte på min ångest. Att jag är en ganska ångestfylld person, ofta för att jag har så dramatiskt känsloliv. Ibland blir det för mycket att ta in, det är för stort för att få plats. När jag var yngre, innan jag fick Joline, då skar jag mig, jag slutade äta, jag sprang tills jag kräktes och straffade mig själv på alla sätt jag kunde. Det var innan jag lärde mig lokalisera, förstå och hantera min ångest. Idag accepterar jag mina dramatiska känslor, att allt antingen är svart eller vitt - för att det är jag. Jag förstår varför det blir för mycket ibland och framförallt hur jag ska göra när det blir jobbigt. Ikväll har jag spelar gitarr och sjungit, gärna till en låt som bekräftar hur jag känner just nu. En text som jag kan identifiera mig med. Jag har suttit på min säng och spelat, för då ger jag utlopp för det som är för stort. Sedan tog jag en promenad, mitt bästa och billigaste tips på bra terapi. Jag gick hemifrån med en ryggsäck full av tunga, svåra känslor och komplicerade tankar och kom hem utan ångest. Nu ska jag titta på Grey's Anatomy, för det hjälper mig att distansera mig från de egentliga bagatellerna i mitt liv, som jag förstorar. Det är befriande att titta på någon annans ångest och gråta för att liv och död är det mest tragiska och vackra som finns. Jag gråter till varje avsnitt. Jag vrider på vattenkranen och så får salta ångestdroppar torka på mina luddiga filtar från Chilli.

Godnatt vänner.