Det är otroligt vad en promenad kan fungera som terapi. Det här var ingen bra dag att plugga och äta chokladpraliner på. Det här var en sådan dag när jag hade behövt att något behövt mig. Det här var en dag som borde ha spenderats med min bästa vän och massvis av god mat vid mitt köksbord. Men eftersom att jag känner mig själv rätt så bra efter 200 varv i samma karusell, kan jag blunda innan jag hinner se att det går nedför. Jag tog på mig alla varma kläder jag har, mina hörlurar och min telefon som innehåller all terapi jag behöver med låten Don't stop believing i ett flertal olika versioner. Promenerade ner mot hamnen och satte mig i en solstol under ett parasoll på stranden. Jag satt där trots bristen på sol, för att det är rofyllt att höra vatten som skvalpar. Jag lyssnade. Jag funderade. Jag blundade. Efter en stund var karusellen över och jag kunde resa mig med en lättare, mer lättburen ryggsäck. När jag gick mot hotellet igen såg jag ett svanpar som simmade med mig längs hela strandpromenaden. Det är något väldigt vackert med svanar, för det är så sällan man ser dem.