Igår lämnade vi in Jolines urväxta kläder till bytardagarna. Idag hämtade vi pengarna. Hur smidigt och praktiskt som helst. Försäljningen pågick tidigare idag på min gamla högstadieskola. Det är en härlig känsla att vandra genom korridorerna - för det var där det hände. Det var där jag gick i 7:an med såriga handleder. Det var där jag blev kär. Det var där jag fick mitt hjärta krossat. Det var där jag blev kär igen. Jag gick där med världens sämsta självkänsla men ett grymt självförtroende i ett par högklackade skor och ville att alla skulle vända sig om. Behövde att alla skulle vända sig om. Jag gick där med propaganda t-shirtar och håriga ben, utan smink. Jag gick där när jag hatade att lära mig. Jag gick där när jag insåg att det är så jävla kul och inspirerande att kunna saker. Jag gick slutligen där med Joline i magen. En pytteliten Joline-bebis inuti min kropp.

Det var där det hände, för att det var där jag blev jag. Det var tre intensiva år med känslomässiga kollapser och euforiska lyckorus. Det var kaos. Det var så himla underbart. Idag gick jag där, med sår som läkt, med en bra självkänsla, med lagom mycket smink och rakade ben men kallar mig fortfarande feminist. Och med min bästa unge som blivit 4 år. Kan ni känna igen er i detta? Berätta.