Jag älskar att sova över. Det är något som många verkar växa ifrån men för mig är det lika mysigt nu som det var när jag var liten. Mamma förstod aldrig det där, att det inte spelade någon roll hur sent klockan var när det bestämdes eller hur lång tid man hade lekt innan frågan ställdes - det var och är fortfarande lika kul. Har ni vuxit ifrån det?

Ikväll har Joline kompis. Jag hör att de ligger och skrattar inne på rummet. De pratar och berättar och skrattar ännu mer. Hur mysigt är inte det?