Det är först när jag tror att jag tappat bort mig i vimlet, som jag blir påmind om vem som står bakom mig. För ibland känns det som att världen växer, så att kartan inte längre räcker till. Ibland krymer skorna så att det skaver och gör ont, så att man stannar upp trots att man borde fortsätta gå. När man stannar upp, med för liten karta och för trånga skor, då behöver man den vännen som alltid har ett fortstoringsglas i bakfickan. Vännen som kan förstora det lilla och förminska det stora, som kan vara både glasögon och solglasögon. Som kan vara skärpan, när det är för mörkt för att kunna se klart och som kan hindra ljuset från att blända mig mitt på ljusa dagen. Jag behöver vännen med ett skavsårsplåster, som kan hjälpa mig att slänga det gamla, trånga och trasiga åt sidan. Vänen som gör rent, tröstar och plåstrar om. Det är vimmel-vännen som gör att det är omöjligt att känna sig ensam, trots att allting är för stort och svårt. Det är hon som står bakom mig. Det är hon som heter Josephine. ♥