När jag ser mig i spegeln finns det klara likheter mellan mig och min pappa. Jag fick hans spetsiga näsa. Jag fick liknande ögon. Och något som jag inte kan sätta ordet på. För ett tag sedan visade jag för första gången en bild på honom för Joline och frågade om hon tyckte att han var lik någon, utan att nämna att han är min pappa. Hon tittade till någon sekund och sade "han ser ut som du, mamma". Och då berättade jag att det vi är lika för att han är min pappa. Inga konstigheter. Inga hemligheter. Bara sanningen, att han är min pappa men jag känner honom inte och han känner inte mig. "Okej..". Barn accepterar.

Min pappa målade fina teckningar på vilda djur och dem har jag sparat i en låda. Ibland tar jag fram dem och tittar på dem. Jag är inte ledsen. Inte bitter. Jag är absolut inte arg. Eller besviken. Men nyfiken på hans historia. Vart lärde han sig att måla så fint? Vad äter han helst till middag?

Godnatt vänner

Vi fredagsmyser framför Tarzan i sängen. Vi tog med oss chips, cola och grapefrukt och bäddade ner oss under varsitt täcke. Filmen har en hel massa budskap som får mig att tänka tillbaka på mitt eget liv. Jag växte upp utan min biologiska pappa. Det är inte synd om mig, för jag har haft en fantastisk mamma och en underbar mormor. Jag har haft allt. Även en pappa. En pappa som körde mig till träningar, som bakade chokladrutor tillsammans med mig och gjorde perfekt glasyr som rann ner på kanterna som jag fick äta upp. Han hängde upp en gunga i trädet och lärde mig dyka från bryggan på sommaren. Det var ju faktiskt han som fanns där, som lagade korvstroganoff och snickrade en stor bur till mina kaniner. För mig handlar det inte om vem som befruktar, från vem jag fick gener - vad som betyder något är vem som finns där varje morgon när man vaknar och varje kväll när man går och lägger sig. När han försvann ur mitt liv förlorade jag min pappa, någon som lämnat avtryck, någon som figurerar i minnesbilder från min barndom - en bidragande faktor till att jag är den jag är. Om jag någon gång känner en sorg så är det över detta. Min biologiska pappa har inte lämnat några synliga avtryck, bara ett tomt som bevisar att han aldrig varit en del av mig eller mitt liv. Jag har inga minnen från honom. Han lagade aldrig någon stroganoff och bakade aldrig några chokladrutor med glasyr. Det krävs mer än gener för att bli en förälder.

Idag har jag min mamma. Hon är min förälder. Min allra bästa vän. Världens bästa mormor till Joline. Hon är den som funnits där morgon och kväll, hela mitt liv. Jag har haft någon som kämpat för mig, som stått bakom mig, som sprungit framför mig och visat vägen. Det är min sanna förälder.

Kram på er

Heliga fredagen är här. Det är många saker som är bra med den här dagen. Vi kan äta precis vad vi vill med mindre dåligt samvete. Vi kan ligga i varsitt rum med varsin dator och varsin playfunktion. Vi kan äta sen frukost. Vi kan laga supermat. Vi kan känna hur det är att ha tråkigt, vilket kan kännas rätt magnifikt efter hysteriska veckor. Jag kan kolla på Schulman Show. Jag kan köpa fredagsbilagor. Och lilla älskling får köpa sin fredagstidning och sitt fredagsmys - så bara njuter vi.

Jag ligger vaken. Det är så sällan det händer att jag inte kan somna, men nu är det omöjligt. För det första så blir jag stressad av klockan och antalet timmar som återstår tills jag måste gå upp. Jag målar fan på väggen och förutser hur trött jag kommer vara hela dagen imorgon. För det andra så hade jag och en vän ett intressant samtal vid mitt köksbord under kvällen och det lämnade kvar en känsla som verkar trivas. Jag blir inte av med den. Vi pratade om att jag är trött på människor som kommer, lämnar avtryck och sedan lämnar. Det är som att jag är tjejen på trottoaren som helt plötsligt ramlar omkull och blir trampad på, utav ett par stora skor med hård sula. Sedan fortsätter skorna att promenera vidare i sitt liv och jag är ett övergångsställe mitt på trottoaren med enorma avtryck från någon som vägrade stanna upp. Det är något väldigt sorgligt i det, att så många lämnar avtryck - mer eller mindre - som påverkar oss människor men sedan lämnar oss. Eller vi kanske lämnar dem. Så helt plötsligt efter tio år kanske jag står och plockar äpplen på Ica bredvid min lågatadielärare som hade ett enormt tålamod och var helt fantastiskt lyhörd. Hon lämnade ett fotspår på det övergångsställe som jag identifierar mig som. Hon var en utav många som trampade förbi, men som jag alltid minns.

Godnatt.

"Jag vet inte hur man överlever. Jag vet bara att man gör det. Man fortsätter andas fast man inte vill, och hjärtat slår trots att det gör hur ont som helst. Jag vet att du aldrig blir samma som förut, för någonting dör - torkar.. Man torkar ut. Som när vindruvan blir russin. Det blir annorlunda.. Luktar, smakar, känns annorlunda. Älskade du. Vi blir aldrig samma som förut, men russin är också goda. Vi kommer att förändras, men bli okej. Jag lovar att vi kommer bli okej."

Det här sms:et">sms:et skrev jag till en vän som hade en ångestattack idag. Hon frågade hur man klarar sig, hur man överlever. Jag svarade med vår tids sämsta men mest sanna jämförelse, att vi är vindruvor som torkar och blir russin under livskriser. För under vissa perioder känner jag precis så - att jag torkar ut. Kan ni känna igen er?

På väg till jobbet. Okej, det regnar.. Men jag älskar mina härliga brillor. Happy day.

Igår var vi på utvecklingssamtal på Jolines förskola. Vi fick höra så mycket fint, så många saker som gör mig stolt och glad. Vi fick höra att vi har ett tryggt barn med god självkänsla, med integritet och ett starkt nej. Jag tycker att det är SÅ viktigt att hon vågar vara Joline, med alla och alltid. Att hon tror att hon kan. Att hon vet att vi finns. Jag vill att hon ska säga nej. Ett argt och starkt nej när det behövs. Och det gör hon. Bästa unge.

Vårens första tulpanbukett i vårt vardagsrum. Så himla härligt.

Vi har ätit tacos, vad annars? Det är ju fredag. Och godis är också givet. Och dålig tv på 4:an. Det är en perfekt fredagkväll.

En vän beskrev mig på ett bra sätt en gång. Jag har använt mig av beskrivningen själv, för jag tycker att den passar så bra. Hon sade att jag alltid har fötterna på jorden, men huvudet bland molnen. Det är så typiskt mig. För jag har en balans, en trygg plattform att stå på, ett par stora fötter som står stadigt - men på samma gång har jag så många tankar, funderingar, drömmar och ett enormt känsloliv. Jag kan fastna i någon tanke eller känsla ibland och drömma mig bort, lixom förlora nuet en stund men den där tryggheten sitter så djupt rotad att plattformen aldrig börjar svaja. Det var fint sagt av henne. Jag kan verkligen identifiera mig så. Ni vet, om jag skulle beskriva mig själv med en mening skulle jag nog beskriva mig med den. Hur skulle ni beskriva er?

Vore spännande med svar, för visst är det intressant om man med en enda mening kan förmedla så mycket som möjligt av vem man är. Vilka är ni?

Joline skrek av glädje när hon fick se att gnagaren från Ice Age filmerna fanns på en t-shirt. Hon ville även köpa liknande set fast med batman men de fanns inte i hennes storlek. Jag ska kolla hemsidan ifall de finns där!

Joline fick välja massvis av kläder idag. Vi fyllde på vår och sommar garderoben med basplagg - kjolar, leggins och t-shirtar från H&M.

Joline och jag ska shoppa och mysa på stan hela dagen idag. Återkommer senare till er! Ha en fantastisk fredag.

Kanelte, plugg, Grey's Anatomy och myskväll. Fredag imorgon, vad har ni för planer?

Kritvita skor. Det är vår!

Jag använder ordet hen. Gör ni? När jag pratar med Joline om människor eller djur vill hon gärna bestämma deras kön. Hon vill lixom bekräfta om det är en han eller hon, snopp eller snippa. Jag har börjat använda hen när vi pratar om någon som vi inte behöver veta könet på. Till exempel var vi på vårdcentralen igår och när vi väntade på doktorn så sade jag "snart kommer hen". Det kunde inte kännas mer odramatiskt så varför allt detta motstånd?

 ♥

Idag har vi varit i skogen. Älskade skogen. När jag var liten bodde vi på landet och jag var som Ronja Rövardotter och hängde i skogen från morgon till kväll. Jag hade en enorm fantasi så skogen var olika saker varje dag, ibland var det ett naturreservat med vilda djur som jag tog hand om och andra gånger lekte jag och mina vänner Farmen eller Robinson. Jag har så många fina minnen från den tiden och jag är tacksam för att jag fick möjligheten att vara så mycket ute.

Jag och Joline gick ut för att bygga en koja, men det slutade med att vi byggde en hel by! Vi byggde grill, hagar till olika fantasi-djur, sköldpaddshus och broar över bäckarna. Jättemysig dag!

Vaknade klockan 07:00 och började titta på repriser av Schulman Show. Jag har ganska nyligen börjat följa det, så det är fortfarande mycket jag missat. Joline vaknade nyss och sitter nu i rummet bredvid och tittat på Bolibompa. Vi brukar göra såhär på helgerna och starta lugnt, i varsitt rum, framför varsitt program eller jag med en tidning eller bra bok. Efter någon timme är vi redo, då käkar vi frukost ihop. Godmorgon!

Joline är sjuk, så vi är hemma idag. Vi bakar.

Jag skriver kvällsdagbok. Varje kväll skriver jag något, kanske bara några ord, men något som beskriver känslan jag burit på under dagen. Ikväll ligger Joline bredvid. Jag tittar på henne och känner hur stoltheten växer i bröstet - för hon är här. Hon är perfekt, med fel och brister och raseriutbrott men ändå alldeles perfekt. Jag blir också stolt över mig själv och över oss. Vårt liv. På samma gång gnager det dåliga samvetet, var det nödvändigt att bli arg över det där? Tappade jag inte tålamodet lite väl lätt? Hur kan jag bli arg på en så fantastisk person? Det är sådana tankar som tar plats och kräver uppmärksamhet på kvällen när hon ligger alldeles stilla och sover, med drömmar som fladdrar förbi hennes ögonlock. Hur kan jag bli arg? Det känns omöjligt att göra något annat än att krama och älska sönder henne.
 

Jag har badat i kokhett vatten med olja och smörjt in mig med bodybutter från Bodyshop. Mango, såklart. Nu är jag som ny. Hur vardagslyxar ni?

Frågor? Det har trots allt gått två år. Ni ställer dem och jag svarar. Simple as that.

Jag kan inte tänka mig en bättre söndagkväll. Josephine kom hit och nu sitter vi vid mitt köksbord med jobbiga böcker om materiallära och medicin. Vi lyssnar på Melissa Horn och tar väldigt många pauser. Pratpauser.

Vi hade en superdag. Världens äckligaste maträtt, korv med bröd, smakade lyx och pinnbröd har jag inte ätit sedan jag var liten och var på utflykt med skolan. Det är ju så mysigt att stå där med klykor och bränna korvar på glöden. Joline njöt och använde sin fantasti. På bilderna ser ni en inhägnad som vi gjort och i den står bockar i olika storlekar, samt hinkar. Joline lekte att det var hennes får och lamm som hon samlade mat till. Hon lekte i flera timmar. Jag kläckte iden och sedan flödade hennes fantasi. Det är roligt att se, för jag minns så väl hur jag lekte ute hela dagarna när jag var mindre. Underbart!

Vi satsar på uteaktivitet idag! Grilla korv, pinnbröd och fika - med ett argt barn som just nu ligger på golvet och skriker över att hon måste ha kläder på sig. Jag andas, biter ihop och tänker att det kommer bli jättebra. Återkommer med lite skogsluft i kroppen och ett förhoppningsvis glatt barn. Kram på er!

En vän till mig skrev ett sms igår där hon frågade om vi skulle göra en spontan utgång. Jag svarade som vanligt nej, igår hade jag dessutom fullt upp med repriser av debatt och kvällsöppet samt bokskrivande. Jag tycker verkligen inte att det är roligt längre. Det är inte ens roligt ibland. Möjligtvis kan det vara trevligt att gå ut och äta, kolla på en bra hockeymatch på Oleary's eller sitta på en mysig uteservering i Stockholm. När det händer är jag trött långt innan midnatt och vill hem - till gitarren, pappret och pennan. Till min kokong. Jag har inga problem med att spendera fredag och lördagkvällarna ensam, efter att Joline somnat, med en bra film eller lite poesi. Tvärtom, så älskar jag det.


Jag har aldrig haft problem med att vara själv. Jag har perioder när jag är introvert och drar mig undan, då jag behöver tid för mig själv. Utrymme. Men efter min separation för cirka tre år sedan hamnade jag i en identitetskris och i skärvorna av en krossad dröm, i splittror av ett trasigt liv - var det så befriande att få komma ut. Jag ville ut. Hemmet kändes klaustrofobiskt. Och det tog tid att laga. Jag har limmat. Jag har väntat. Jag har kämpat. Jag har misslyckats och lyckats för att sedan limma igen. Vad jag menar är inte att jag var ute på krogen, men att det tog tid att bli hemma i vårt nya hem. Jag blir aldrig hel, för det är alltid en del av livet som förblir trasigt men idag trivs jag i mig själv, i mitt hem och mitt liv - igen. Det är en ljuvlig känsla.


Idag är inget undantag. Vi har haft det lugnt. Ikväll lagar vi Tacos och tittar på 4:ans underhållningsprogram. Jag är så nöjd med det. Så himla nöjd. Vad gör ni under helgerna?

Barnet har somnat och jag insåg precis att jag missat veckans kvällsöppet och debatt, på grund av alldeles för för få timmar på dygnet. Jag har middags-dejtat vänner och umgåtts med Joline. Nu äntligen. Och lite té.

Det är fredag. Varje veckas återkommande ängel med gloria och vit skrud. Vi äter enorma mängder av allt! Just nu har vi avslutat en middag med asiatisk take-away mat och nu kollar vi på film och doppar morötter. Joline är glad. Mamman är glad. Ljusen är så vackra och jag har inget att klaga på. Önskar er en mysig kväll!
 

Jag förstår om mitt förra inlägg kan väcka starka känslor, men som jag skrev så har jag vuxit som person och feminist. Det handlar inte om silikonbröst eller urringade tröjor, såklart - det handlar om att kvinnans kropp objektifieras i samhället, att kvinnor på grund av kön är underordnade män. När jag var fjorton år och precis lärt känna ordet, var jag självklart inte mogen att delta i någon debatt och ja, jag fokuserade på fel saker. Idag har jag läst mer än fittstim och Skugge - men det var där och då, bland hennes förbannade texter om just bröst och blondiner, som jag började mitt sökande efter en identitet. Inga fler missförstånd?

När jag var 14 år köpte jag en pocketbok med titeln "Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad". Det var då jag öppnade mina ögon och såg på världen ur ett feministiskt perspektiv.

Linda Skugge var jävligt förbannad och hon skrev ner det. Jag började också att skriva förbannade krönikor om Laila Freivalds, före detta justitie- och utrikesminister för sossarna. Jag skrev att Laila fick utstå för mer kritik och påhopp i större utsträckning enbart på grund av sitt kön. Det var första gången jag förstod vad ordet feminism innebar - något starkt och jävligt vackert.

Några veckor senare gick jag till biblioteket och sökte efter fler böcker av Skugge på en dator. Jag hittade Fittstim. Jag gick hem med en bok som förändrade mig och mitt sätt att förhålla mig till världen. Fittstim satte ord på de känslor av förtryck som jag bar på. Jag lånade om den flera gånger och läste den om och om igen. Samtidigt köpte jag fler böcker av Skugge och läste krönikor av Belinda Olsson. Jag läste om Feministiskt initiativ och tal av Gudrun Schyman. Jag startade också min första blogg på plattformen bloggis, där jag började uttrycka mina åsikter. Jag skrev om hat mot silikonbröst och Slitz. Jag började skriva om tjejer på skolan som hade urringade tröjor, jag slutade raka benen och gick runt i propaganda t-shirtar med "våga säga NEJ till droger och våld" text tryckt i rött på. Under den här perioden fokuserade jag på kvinnor istället för män, mitt förhållande till feminismen har vuxit och förändrats men det var där, som fjortonåring med Skugges krönikor i pocketform, som jag ville vara en jävligt förbannad feminist. Tack Skugge.

Jag är så fruktansvärt trött på den mediala bantningshetsen. Det har gått alldeles för långt. Jag får ångest av att köpa Expressen när en tredjedel av tidningen består av tips på hur vi ska uppnå perfektion, eller, god hälsa som det så fint kallas. Det är tips som står mig upp i halsen utan att någonsin läst dem. Jag bläddrar alltid förbi, jag byter kanal, jag vägrar lyssna. Jag vill inte. Hur klämmer tvåbarnsmamman in sitt pass på gymmet om ett utav barnen är sjuk? Hur ska pappa hinna löpträna på semestern? Köp LCHF, baka nyttiga kesomuffins, är noll kolhydrater, ät inte paprika för att det räknas som potatis och det är kolhydrater. Vad du än gör, ät inte socker. Ta inte ens ett rött vinbär under juli månad, för det är fruktsocker. Fruktsocker är farligt. Allt är onyttigt. Det här gör mig galen. Jag vill inte banta. Jag vill inte köpa LCHF chips utan jag vill vräka i mig vanliga från OLW. Jag vill äta pasta när jag blir sugen på det och doppa min brödbit i soppan. Alla måste inte tycka som jag, det är fantastiskt roligt för de som känner sig nöjda med att räkna points och skippa paprikan. De som vill hänga på gymmet under dygnets enda lediga minut. Jag kan avundas och respektera den självdisciplin som det kräver, för jag varken kan eller vill leva mitt liv utan att få äta en chokladbit om jag är sugen. Det jag vänder mig så starkt emot är hur alla hakar på en trend, just nu är det ju tidernas hype kring LCHF och för några år sedan var det GI. Kanske finns det en efterfrågan på alla tidningar, program, podcaster och radiosändningar om detta, men det gör mig också ledsen. Vi har aldrig varit fetare än nu i västvärlden, trots detta är vi mer hälsofixerat än någonsin tidigare. Jag vill slippa undan, hur tänker ni?

Det finns ingenting jag avskyr så mycket som att vara i lekparken. Vi har inte varit i lekparken på hela vintern, för gråa, slaskiga lekparker är döden. Idag hamnade vi här, på väg hem från dagis. Joline hade stora, bedjande ögon och det är trots allt lite sol. Snart är vi hemma, då blir det ungnsbakad mat och finaste vännen som middagssällskap. Happy day, trots allt.

Jag har precis läst en kurs som studerar människan ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Det var en väldigt intressant kurs, där jag vidgade mina vyer, om möjligt, ännu mer. Idag var jag på biblioteket för att låna några böcker som jag ännu inte läst men blivit rekommenderad att läsa om feminism. Jag hittade en bok som handlar om det jag skrev om tidigare imorse - mycket passande för mig att hitta den idag. Rädsla. Kvinnors rädsla. Visste ni att ca 50 % av världens kvinnor blir utsatta för manligt våld, både sexuellt och icke sexuellt, under sin livstid? Mer om dessa böcker och andra tips återkommer jag med.


Dagens reflektion rör kulturella skillnader. När jag satt på biblioteket, med den nyfunna boken hörde jag en röst som sade hej. När jag vände mig om såg jag ett bekant ansikte som jag hade svårt att placera. Det tog några sekunder för länge, men till slut föll bitarna på plats. En kille som gick på samma skola som jag under högstadiet, som pratade med mig några gånger när jag gick i 9:an och han precis börjar 7:an. Det här var en massa år sedan, jag har inte sett honom sedan dess. Killen är mörkhyad, han har sina kulturella rötter i Afrika. Hans föräldrar är från Afrika. Det är också där han har varit under en lång period. Jag blev så uppriktigt glad över att han kom fram om pratade, så jag bjöd hem honom på en fika. Han hade mängder av saker att dela med sig av, efter att ha rest runt i Afrika och Europa. En fantastisk livshistoria.


Vi pratade om hur annorlunda integritet svenskar har i jämförelse med afrikaner. Här i Sverige sätter man sig vid ett eget säte på bussen och hoppas att ingen okänd människa ska sätta sig bredvid, man gungar kids i lekparken sid vid sida med någon annan mamma utan att prata med varandra. Ni känner igen er, va? Främmande människor som pratar med oss ser vi nästan som ett hot. Det känns obehagligt, underligt och kränkande mot vår integritet. I Afrika och många andra delar av världen är det otrevligt att inte prata med varandra på bussen, i busskuren, i taxin eller lekparken. Där pratar man med okända, främmande människor på ett öppet, naturligt sätt. Det måste vara väldigt konstigt att komma från en sådan kultur till ett land som Sverige. Har ni funderat över detta någon gång? Vad är era erfarenheter/reflektioner?

Igår gick var jag ute och promenerade efter midnatt. Jag hade varit hos mormor och pluggat framför datorn hemma hos henne under kvällen, för det fungerar mycket bättre för mig att skriva uppsatser någonstans där varken diskberget eller tvätthögarna stirrar krävande på mig. Det är en kort bit att gå hem, det är en belyst, asfalterad väg. Som vanligt hade jag mina hörlurar i öronen och lyssnade på musik från min iPod. När jag kom in i ett bostadsområde började jag att se mig omkring, jag tittade bakom mig och stängde av volymen på telefonen för att kunna höra eventuella fotsteg komma mot mig. Jag insåg att jag började promenera fortare, med ständiga ögonkast åt höger och vänster. Jag var rädd. Jag kände mig otrygg. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att världen som jag och min dotter lever i är så grym, våldtäktsmän och förövare som anser sig ha rätten att våldta, misshandla, slå sönder liv, trampa sönder en fjortonårings naiva världsbild om Justin Bieber, spotta på studentens drömmar om att snart vara färdigutbildad sjuksköterska, kränka tvåbarnsmammans kropp och krama livet ur hennes själ. Jag vill inte vara rädd när jag går hem. Jag vill inte behöva känna mig otrygg en tisdagsnatt. Känner ni igen er?

Idag promenerade jag med Josephine i skogen på lunchen. Ni känner er säkert lika upprymda som jag över den så otroligt efterlängtade solen. När jag gick ut imorse blev jag kär i livet på nytt. Jag och livet och solen är nykära nu. I solen, omgiven av våren fick jag en timmes terapi med min bästa vän alldeles gratis. Dagens tema var fysisk attraktion. Vi gör ofta så, att vi plockar upp ett ämne någonstans efter vägen och sedan plockar vi sönder ämnet och sedan isär de bitar som återstår. Vi ältar, drar paraleller, jämför, hittar på usla och ibland fantastiska metaforer - och helt plötsligt har man kommit ämnet ända in på livet. Helt plötsligt så står vi vid vägskälet, där vi ska gå åt varsitt håll eller vid någons ytterdörr och inser att vi funnit kärnan. Vi har ätit oss in på något och sagt det som behöver sägas - när timmen är över har jag kommit till insikt. Jag har vuxit.

Hannahs & Amandas senaste podcast handlade om ångest. De delade med sig av hur deras ångest visar sig, hur den tar form, vikten av att kunna lokalisera sin ångest - det är först då man kan lära sig bli vän med den. Jag tänkte på min ångest. Att jag är en ganska ångestfylld person, ofta för att jag har så dramatiskt känsloliv. Ibland blir det för mycket att ta in, det är för stort för att få plats. När jag var yngre, innan jag fick Joline, då skar jag mig, jag slutade äta, jag sprang tills jag kräktes och straffade mig själv på alla sätt jag kunde. Det var innan jag lärde mig lokalisera, förstå och hantera min ångest. Idag accepterar jag mina dramatiska känslor, att allt antingen är svart eller vitt - för att det är jag. Jag förstår varför det blir för mycket ibland och framförallt hur jag ska göra när det blir jobbigt. Ikväll har jag spelar gitarr och sjungit, gärna till en låt som bekräftar hur jag känner just nu. En text som jag kan identifiera mig med. Jag har suttit på min säng och spelat, för då ger jag utlopp för det som är för stort. Sedan tog jag en promenad, mitt bästa och billigaste tips på bra terapi. Jag gick hemifrån med en ryggsäck full av tunga, svåra känslor och komplicerade tankar och kom hem utan ångest. Nu ska jag titta på Grey's Anatomy, för det hjälper mig att distansera mig från de egentliga bagatellerna i mitt liv, som jag förstorar. Det är befriande att titta på någon annans ångest och gråta för att liv och död är det mest tragiska och vackra som finns. Jag gråter till varje avsnitt. Jag vrider på vattenkranen och så får salta ångestdroppar torka på mina luddiga filtar från Chilli.

Godnatt vänner.

Dagens Joline ♥

Vårfint på trappen!

Jag läser en drös med bloggar, främst mammabloggar. Det finns många som är ångestbefriande, där man kan andas ut och kolla på kladdiga barn med röda strumpbyxor och orangea tröjor plus en mjölkmustasch. Man får läsa om snor, febernätter, jävlig trotsålder, utbrott vid kassan på Ica och kaos. Det är som ett plåster på såret som konstant blöder av dåligt samvete och otillräcklighet. För, man blir påmind om att man inte är den enda mamman i världen som är trött ibland. Inte heller ensam med känslan av att föräldraskap inte alltid är en rosa cupcakedröm med citrongul frosting. Anitha Schulman, Magdalena Graaf och Hannah Widell är tre exempel på mammor som vågar bjuda in i det som är jobbigt, baksidan av allt mys, alla kramar och allt det fantastiska. Jag vill att min blogg ska vara uppriktig, med både fram och baksida.

Alla ska dela med sig av vad som för dem känns rätt. Jag menar inte att det ena är mer rätt än det andra, men jag väljer själv bort de bloggar där allt är som den rosa cupcakedrömmen. Där är barnen alltid iklädda beige tyll och posar glatt framför vita väggar medan mammorna stövlar runt i puderrosa pumps med märkesväskor utan några bananfläckar. Deras liv är så himla underbara, maten är nyttig, kryddad med färsk basilika och de älskar sina barn så mycket. Deras barn är SÅ duktiga. SÅ glada. SÅ himla fina. Allt är så himla bra. Ni känner säkert igen er? Det ger mig ångest. Jag vet inte när de hinner laga sin ekologiska köttfärssås, samtidigt som ungarna poserar runt i mjuk bomull från Geggsmoja. Hur gör de för att hålla den putsade fasaden så skinande?

Jag hoppas att ni kan känna att min blogg är ångestfri och uppriktig. Här är det okej att skriva hur trött man är, men också dela med sig av glädjen. Vi gör alla vårt bästa, varje dag!

Har ni några tips på sköna feelgood bloggar?

Jag har alltid haft en föreställning om att jetlag är något vi inbillar oss bara för att vi känner till tidsskillnaden, att det bara är som att förlora några timmars sömn precis som efter en utekväll på lördagen med tidig lunch på söndagen eller efter en natt med sjukt barn. Jag har irriterat mig grymt mycket över allt tjat om den förbannade jetlaggen.

Nu ska jag erkänna något jag inte erkänner så ofta. Jag hade fel. Jag har nämligen insett att det jag drabbats av är en jetlag, trots att jag i snart två dygn försökt att förneka det. Jag somnade 20:00 med Joline igår, vaknade klockan 03:00 inatt - hur pigg som helst. Låg kvar i en halvtimme och försökte somna om, men sen gav jag upp och laddade ner Hannah & Amandas fredagspodd om ångest. Städade, diskade och tvättade plus att jag åt ett stort lass utav gårdagens middag (fläskfilé i ädelostsås med ris) och överblivna efterrätten. Nu är klockan
06:29 och jag väntar på att Joline ska vakna. Trött så att jag vill spy.

Har nu några erfarenheter av detta? Hur länge är dygnsrytmen fel? Vad kan man göra för att hjälpa omställningen på traven?

Köpte månadens MAMA med Gynning på omslaget. Mycket fin fredag!

Det spelar ingen roll hur vardaglig en måndag är, för på fredagar är det alltid fredagsmys deluxe hos oss. Idag har vi varit på badhuset, sedan åkte vi hem och lagade mat tillsammans. Nu har vi föräldrar vilat oss igenom ett matkoma och ska förbereda fruktsallad och glass med varma hallon, maränger och grädde.

Igår landade jag vid Bromma runt lunch och åkte hem för att äntligen få träffa Joline. Jag grät hysteriskt av glädje. Det var en obeskrivlig känsla. Vi hade mys, med middag och efterrätt, sedan lade vi oss i min säng och tittade på hennes nya film som kommit hem i brevlådan. Jag älskar Svenssonlivet med vår touch.

Sängen är för trång, kroppen är för trång, livet är för trångt -

så jag smyger ut och ställer mig barfota på asfalten och stirrar

upp mot ett rödblinkande torn. Jag stod där tills fötterna var så

kalla att de gjorde ont, sedan försökte jag somna om.

Men, livet känns alldeles för trångt.

Gick förbi juridikstudenternas huvudbyggnad som är enorm och vacker.