Melissa Horn sjunger att hon saknar honom mindre och mindre. Jag lyssnar på den på bussen. Det är ett särskilt moment, för jag inser att det känns så för mig också. Jag saknar mindre nu än förut. Eller kanske är saknaden på samma sätt som förut, men minnet bleknar. Jag minns inte lukten. Jag blundar och försöker men lyckas inte framkalla den, och någonstans mitt i vardagen så glömmer jag bort att sakna. För två månader sedan gick det inte en timme utan att det stack till. Nu kan det gå en dag. Det är fint och jävligt sorgligt. Mest sorgligt.

Klockan 10:00 imorse började Joline klaga på hur tråkigt det är här hemma. Hon använde sin mest dramatiska röst och kravlade desperat runt på golvet. Jag kände efter en stund och insåg att idag är en sådan dag när jag minst av allt vill lekparkshänga eller rulla chokladbollar. Så jag ringde hit en kompis till henne. En kusinkompis. Hur praktiskt? Nu har jag fått greja ostört i köket en hel timme. Jag har också hunnit med att äta lunch, samtidigt som jag läst igenom vad jag missat på Cissi Wallins blogg. Ikväll är det jobb.

Jag har fått hem klänningar från H&M för 29:90 kr styck. Så billigt att man vill dö. Jag går runt i dessa här hemma och leker sommar med fördragna gardiner.

Alltid samma känsla på söndagar. Huvudvärk, trots bra med sömn. Trött, trots noll ansträngning. Tråkigt, fast att aktiviteterna går i ett. Jag sitter på sängkanten och ser mig omkring. Det ser förjävligt ut. Jag måste städa. Ångest för att jag struntat i det både fredag och lördag. Och för att jag har en lång uppsats kvar, som jag borde ha gjort både fredag och lördag. Men värst är nog ändå tvätthögarna. Som jag borde ha tvättat under veckan. Jävla söndag.

Jag fick hem en bikini som jag beställt från H&M igår. Jag beställde båda delarna i storlek 40, för jag vägrar en till sommar med för liten trosa så att det känns som att allt hänger över kanten och utanför. Har tidigare varit lite av en storleksoptimist och köpt samma size på kläder som jag hade innan Joline och efter några månaders amning. Nu har jag dock insett att 34/36 inte funkar något vidare efter 15 extrakilo. Så jag beställde storlek 40.

Nu till det sjuka. Trosorna är så små att jag knappt kan ha dem. Hur små är storlekarna? Hur sjuka ideal har vi? Jag är smal. Inte som en tråd, snarare med några trivselkilon men ändå, jag ska kunna ha ett par bikinitrosor i storlek 40.

Ni måste förstå att det här inte handlar om att jag känner mig kränkt eller upprörd över det faktum att jag knappt kan ha storlek 40 - men jag blir ledsen över de ideal som råder, för hur liten måste man vara för att ha ett par 34:or då? Det är inte okej.

Precis just nu för ett år sedan kände jag mig innerligt lycklig och överväldigad på ett skört sätt. Det var som om kärleken var sand i mina kupade händer som sakta rann genom mina fingrar. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma lukten, känslan, regnet, himlen eller stunden. Jag var där. Livet hände då.

Inatt ligger jag i min vita säng, bland mina vita lakan och minns vad som hänt sedan livet hände där och då. Hur livet har gett mig käftsmällar, men också lycka och nya stunder att spara för att aldrig någonsin glömma. Tiden har gått. Ett år har gått. Och det enda jag kan säga är att jag blir aldrig samma som förut. Från och med du. Från och med du.

Jag skulle göra om det igen. Och igen. Jag kommer att göra om det. Igen. När jag vaknar om några timmar har jag påbörjat ett nytt år av kärlek och drömmar. Från och med du. Från och med nu.

Idag tog jag och en vän en lång promenad. Inte bara lång, utan väldigt lång. Det är så skönt att göra det ibland. Jag behöver göra det då och då, för att tömma mina tankar och trötta ut kroppen. Så vi gick 2,5 timme utan att vara tysta en minut. Vi pratade om minnen, som vi pratat om så många gånger förut men som alltid gör oss glada. Och lite sorgsna.

Men, i det stora hela så var dagens tema relationer. Dessa outhärdliga, fantastiska och ständigt pågående relationerna i livet - till partner, vänner, familjemedlemmar, kollegor och våra barn. Det är så mycket kärlek och så mycket kaos på samma gång. Vi älskar relationer.

Jag funderade på mina viktigaste relationer. De som är självklara, som aldrig behöver ifrågasättas - till min mamma, min bästa vän, mormor och Joline. Det är inte mycket att diskutera, plocka sönder och utvärdera där för det är så härligt, så mycket kärlek och så väldigt, väldigt självklart. Det är svårare med trasiga relationer, relationer som inte tagit ordentlig form, relationer som tappat form eller den totala bristen på en relation. Det mindre självklara, det vi inte kan förutsäga - det diskuterar vi. Relationen till våra pappor, relationen till barnens pappor, till arbetskamrater och ytliga vänner men också till en eventuell kärlek. Jag finner det alltid lika givande att tömma mig och dessa relationer på innehåll. Tomheten som uppstår varar ändå bara några timmar men dessa är trots allt oersättliga.

Jag minns exakt när det hände. När jag slutade sminka mig, när jag blev bekväm med att åka till jobbet med enbart niveas dagkräm i ansiktet, när det började kännas okej att gå på dop, födelsedagsfiranden och ut för att äta middag med lite rouge. Jag slutade helt och hållet att bry mig om hur andra människor skulle uppfatta och bedöma mitt utseende. Jag slutade att kleta på smink för någon annans skull - och började göra det för min egen skull. Det var för 1,5 år sedan, när jag mötte en person som fick mig att skapa distans till mig själv och ändrade mitt förhållningssätt mot världen.

Det är så obeskrivligt skönt att aldrig längre göra något för någon annan människas skull. För några år sedan sminkade, fönade, lockade och sprayade jag så fort jag skulle utanför dörren med undantag för några perioder under högstadietiden när jag sparade ut kroppshår och gick med propagandatröjor. Nu gör jag det om jag har lust, när jag känner att jag vill lägga min tid och då gör jag det för min egen skull. Jag är stolt över att jag vågar vara mig själv, istället för att ständigt vara på maskerad.

Jo, det var värt att skynda genom spöregn för att få äta. Och efter en cheeseburgare är jag återigen en härlig människa.

Jag struntade i att ta med mig lunch till jobbet idag. Det verkade så jobbigt att packa ner tomat och mozarellasoppan och fullständigt onödigt att koka pasta till den redan färdiga köttfärssåsen. Äsch, det är kort dag idag, tänkte jag och åkte till jobbet med två gröna äpplen och löjligt vitaminvatten.

Jag har ångrat det varje sekund i två timmar. Jag blir inte mätt av äpplen. Jag har ätit dem och jag känner mig ihålig. Jag är arg. Vem i hela världen kan hävda att de blir mätta på äpplen och salladsblad? Det är omöjligt, helt ologiskt. När jag vaknade imorse visste jag att det skulle bli en skitdag, men det är inte det som retar mig nu. Nu är jag arg för att jag borde känna mig själv bättre än att strunta i pasta och soppa för gröna äpplen - jag vet ju att det enda som hjälper en sådan här dag är Josephine, lite fett och massa socker. Jag behöver hamburgare som dryper av fett, en pizza med extra av allt och massa brieost eller en blodig biff från Jensen's. Så vill jag ha godis eller en bit prinsesstårta. Och kanske kladdkakesmet.

Lovar att aldrig mer göra om det här misstaget. Aldrig mer gröna äpplen. När jag kommer hem ska jag äta ifatt för idag och kanske träffa Josephine. För att plåstra om såren, lixom.

Nya tulpaner. Jag älskar tulpaner.

Det är några timmar kvar till helgen. Jobbar till 17:00, sedan hem till Joline för China take-away och myskväll!

Jag har läst Hanna Hellqvist krönikor under rasten. Och jag kan inte sluta. Jag läser fler krönikor. Jag har bara hört hennes namn tidigare, men såg henne i Hannah & Amandas program. Idag såg jag en krönika med henne i DN och nu är jag fast. Om någon utav er missat Hanna Hellqvist måste ni lova mig att googla.

Hanna får mig att må bra med sin brutala ärlighet. Hon tog ner mig på jorden idag, med det hon skrev. Jag landade mjukt och insåg att vi har mycket gemensamt jag och Hellqvist. En ny livsventil. Härligt.

Jag är ingen varannan-vecka mamma och jag kommer aldrig att bli någon varannan-vecka mamma. Det betyder inte att varannan-vecka lösningar är sämre, eller att jag tycker föräldrar som har sina barn varannan vecka är dåliga mammor och pappor. För vissa är det säkert en bra lösning. Och för dem är det ju alldeles fantastiskt att det fungerar. Men för mig vore det otänkbart utav en mängd anledningar. Främst för att jag tror att Joline skulle ta skada utav det. Jag tror att hon skulle bli otrygg, känna sig rotlös och ständigt längta, sakna.. Jag skulle också ta skada. Jag skulle känna mig otrygg och meningslös och längta ihjäl mig. Vi skulle bli trasiga. Vi har spenderat varje dag med varandra sedan dagen då hon låg kladdig på min mjuka mage och fyllde sina lungor med luft för första gången. Och jag vill finnas där, varje dag, under resten utav mitt liv. Jag vill torka alla spyor efter alla kräksjukor, sjunga bort alla mardrömmar, laga den sällan uppskattade husmanskosten och fråga Joline hur dagen har varit. Jag sätter genast in de förlorade veckorna i ett större perspektiv och då innebär det att jag träffar mitt barn sex månader utav tolv möjliga på ett år. När hon är 10 år skulle det innebära att jag spenderat fem utav dem med henne - vilket innebär att jag gått miste om halva hennes liv. Dessa tankar ger mig ångest.

Joline bor hos mig. Andreas är här nästan varje dag. Ibland är hon med bara honom över en dag, kanske också över en natt om jag ska göra något speciellt. Vi firar jul, midsommar och födelsedagar ihop. Vi åker på sommarsemestrar och utlandsresor tillsammans. Det är en bra lösning i vår familj och den funkar för oss. Hur gör ni?

När jag ser mig i spegeln finns det klara likheter mellan mig och min pappa. Jag fick hans spetsiga näsa. Jag fick liknande ögon. Och något som jag inte kan sätta ordet på. För ett tag sedan visade jag för första gången en bild på honom för Joline och frågade om hon tyckte att han var lik någon, utan att nämna att han är min pappa. Hon tittade till någon sekund och sade "han ser ut som du, mamma". Och då berättade jag att det vi är lika för att han är min pappa. Inga konstigheter. Inga hemligheter. Bara sanningen, att han är min pappa men jag känner honom inte och han känner inte mig. "Okej..". Barn accepterar.

Min pappa målade fina teckningar på vilda djur och dem har jag sparat i en låda. Ibland tar jag fram dem och tittar på dem. Jag är inte ledsen. Inte bitter. Jag är absolut inte arg. Eller besviken. Men nyfiken på hans historia. Vart lärde han sig att måla så fint? Vad äter han helst till middag?

Godnatt vänner

Vi fredagsmyser framför Tarzan i sängen. Vi tog med oss chips, cola och grapefrukt och bäddade ner oss under varsitt täcke. Filmen har en hel massa budskap som får mig att tänka tillbaka på mitt eget liv. Jag växte upp utan min biologiska pappa. Det är inte synd om mig, för jag har haft en fantastisk mamma och en underbar mormor. Jag har haft allt. Även en pappa. En pappa som körde mig till träningar, som bakade chokladrutor tillsammans med mig och gjorde perfekt glasyr som rann ner på kanterna som jag fick äta upp. Han hängde upp en gunga i trädet och lärde mig dyka från bryggan på sommaren. Det var ju faktiskt han som fanns där, som lagade korvstroganoff och snickrade en stor bur till mina kaniner. För mig handlar det inte om vem som befruktar, från vem jag fick gener - vad som betyder något är vem som finns där varje morgon när man vaknar och varje kväll när man går och lägger sig. När han försvann ur mitt liv förlorade jag min pappa, någon som lämnat avtryck, någon som figurerar i minnesbilder från min barndom - en bidragande faktor till att jag är den jag är. Om jag någon gång känner en sorg så är det över detta. Min biologiska pappa har inte lämnat några synliga avtryck, bara ett tomt som bevisar att han aldrig varit en del av mig eller mitt liv. Jag har inga minnen från honom. Han lagade aldrig någon stroganoff och bakade aldrig några chokladrutor med glasyr. Det krävs mer än gener för att bli en förälder.

Idag har jag min mamma. Hon är min förälder. Min allra bästa vän. Världens bästa mormor till Joline. Hon är den som funnits där morgon och kväll, hela mitt liv. Jag har haft någon som kämpat för mig, som stått bakom mig, som sprungit framför mig och visat vägen. Det är min sanna förälder.

Kram på er