Jag ligger vaken. Det är så sällan det händer att jag inte kan somna, men nu är det omöjligt. För det första så blir jag stressad av klockan och antalet timmar som återstår tills jag måste gå upp. Jag målar fan på väggen och förutser hur trött jag kommer vara hela dagen imorgon. För det andra så hade jag och en vän ett intressant samtal vid mitt köksbord under kvällen och det lämnade kvar en känsla som verkar trivas. Jag blir inte av med den. Vi pratade om att jag är trött på människor som kommer, lämnar avtryck och sedan lämnar. Det är som att jag är tjejen på trottoaren som helt plötsligt ramlar omkull och blir trampad på, utav ett par stora skor med hård sula. Sedan fortsätter skorna att promenera vidare i sitt liv och jag är ett övergångsställe mitt på trottoaren med enorma avtryck från någon som vägrade stanna upp. Det är något väldigt sorgligt i det, att så många lämnar avtryck - mer eller mindre - som påverkar oss människor men sedan lämnar oss. Eller vi kanske lämnar dem. Så helt plötsligt efter tio år kanske jag står och plockar äpplen på Ica bredvid min lågatadielärare som hade ett enormt tålamod och var helt fantastiskt lyhörd. Hon lämnade ett fotspår på det övergångsställe som jag identifierar mig som. Hon var en utav många som trampade förbi, men som jag alltid minns.

Godnatt.

"Jag vet inte hur man överlever. Jag vet bara att man gör det. Man fortsätter andas fast man inte vill, och hjärtat slår trots att det gör hur ont som helst. Jag vet att du aldrig blir samma som förut, för någonting dör - torkar.. Man torkar ut. Som när vindruvan blir russin. Det blir annorlunda.. Luktar, smakar, känns annorlunda. Älskade du. Vi blir aldrig samma som förut, men russin är också goda. Vi kommer att förändras, men bli okej. Jag lovar att vi kommer bli okej."

Det här sms:et">sms:et skrev jag till en vän som hade en ångestattack idag. Hon frågade hur man klarar sig, hur man överlever. Jag svarade med vår tids sämsta men mest sanna jämförelse, att vi är vindruvor som torkar och blir russin under livskriser. För under vissa perioder känner jag precis så - att jag torkar ut. Kan ni känna igen er?

På väg till jobbet. Okej, det regnar.. Men jag älskar mina härliga brillor. Happy day.

Igår var vi på utvecklingssamtal på Jolines förskola. Vi fick höra så mycket fint, så många saker som gör mig stolt och glad. Vi fick höra att vi har ett tryggt barn med god självkänsla, med integritet och ett starkt nej. Jag tycker att det är SÅ viktigt att hon vågar vara Joline, med alla och alltid. Att hon tror att hon kan. Att hon vet att vi finns. Jag vill att hon ska säga nej. Ett argt och starkt nej när det behövs. Och det gör hon. Bästa unge.

Vårens första tulpanbukett i vårt vardagsrum. Så himla härligt.

Vi har ätit tacos, vad annars? Det är ju fredag. Och godis är också givet. Och dålig tv på 4:an. Det är en perfekt fredagkväll.

En vän beskrev mig på ett bra sätt en gång. Jag har använt mig av beskrivningen själv, för jag tycker att den passar så bra. Hon sade att jag alltid har fötterna på jorden, men huvudet bland molnen. Det är så typiskt mig. För jag har en balans, en trygg plattform att stå på, ett par stora fötter som står stadigt - men på samma gång har jag så många tankar, funderingar, drömmar och ett enormt känsloliv. Jag kan fastna i någon tanke eller känsla ibland och drömma mig bort, lixom förlora nuet en stund men den där tryggheten sitter så djupt rotad att plattformen aldrig börjar svaja. Det var fint sagt av henne. Jag kan verkligen identifiera mig så. Ni vet, om jag skulle beskriva mig själv med en mening skulle jag nog beskriva mig med den. Hur skulle ni beskriva er?

Vore spännande med svar, för visst är det intressant om man med en enda mening kan förmedla så mycket som möjligt av vem man är. Vilka är ni?

Jag kan inte tänka mig en bättre söndagkväll. Josephine kom hit och nu sitter vi vid mitt köksbord med jobbiga böcker om materiallära och medicin. Vi lyssnar på Melissa Horn och tar väldigt många pauser. Pratpauser.

En vän till mig skrev ett sms igår där hon frågade om vi skulle göra en spontan utgång. Jag svarade som vanligt nej, igår hade jag dessutom fullt upp med repriser av debatt och kvällsöppet samt bokskrivande. Jag tycker verkligen inte att det är roligt längre. Det är inte ens roligt ibland. Möjligtvis kan det vara trevligt att gå ut och äta, kolla på en bra hockeymatch på Oleary's eller sitta på en mysig uteservering i Stockholm. När det händer är jag trött långt innan midnatt och vill hem - till gitarren, pappret och pennan. Till min kokong. Jag har inga problem med att spendera fredag och lördagkvällarna ensam, efter att Joline somnat, med en bra film eller lite poesi. Tvärtom, så älskar jag det.


Jag har aldrig haft problem med att vara själv. Jag har perioder när jag är introvert och drar mig undan, då jag behöver tid för mig själv. Utrymme. Men efter min separation för cirka tre år sedan hamnade jag i en identitetskris och i skärvorna av en krossad dröm, i splittror av ett trasigt liv - var det så befriande att få komma ut. Jag ville ut. Hemmet kändes klaustrofobiskt. Och det tog tid att laga. Jag har limmat. Jag har väntat. Jag har kämpat. Jag har misslyckats och lyckats för att sedan limma igen. Vad jag menar är inte att jag var ute på krogen, men att det tog tid att bli hemma i vårt nya hem. Jag blir aldrig hel, för det är alltid en del av livet som förblir trasigt men idag trivs jag i mig själv, i mitt hem och mitt liv - igen. Det är en ljuvlig känsla.


Idag är inget undantag. Vi har haft det lugnt. Ikväll lagar vi Tacos och tittar på 4:ans underhållningsprogram. Jag är så nöjd med det. Så himla nöjd. Vad gör ni under helgerna?

Jag har precis läst en kurs som studerar människan ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Det var en väldigt intressant kurs, där jag vidgade mina vyer, om möjligt, ännu mer. Idag var jag på biblioteket för att låna några böcker som jag ännu inte läst men blivit rekommenderad att läsa om feminism. Jag hittade en bok som handlar om det jag skrev om tidigare imorse - mycket passande för mig att hitta den idag. Rädsla. Kvinnors rädsla. Visste ni att ca 50 % av världens kvinnor blir utsatta för manligt våld, både sexuellt och icke sexuellt, under sin livstid? Mer om dessa böcker och andra tips återkommer jag med.


Dagens reflektion rör kulturella skillnader. När jag satt på biblioteket, med den nyfunna boken hörde jag en röst som sade hej. När jag vände mig om såg jag ett bekant ansikte som jag hade svårt att placera. Det tog några sekunder för länge, men till slut föll bitarna på plats. En kille som gick på samma skola som jag under högstadiet, som pratade med mig några gånger när jag gick i 9:an och han precis börjar 7:an. Det här var en massa år sedan, jag har inte sett honom sedan dess. Killen är mörkhyad, han har sina kulturella rötter i Afrika. Hans föräldrar är från Afrika. Det är också där han har varit under en lång period. Jag blev så uppriktigt glad över att han kom fram om pratade, så jag bjöd hem honom på en fika. Han hade mängder av saker att dela med sig av, efter att ha rest runt i Afrika och Europa. En fantastisk livshistoria.


Vi pratade om hur annorlunda integritet svenskar har i jämförelse med afrikaner. Här i Sverige sätter man sig vid ett eget säte på bussen och hoppas att ingen okänd människa ska sätta sig bredvid, man gungar kids i lekparken sid vid sida med någon annan mamma utan att prata med varandra. Ni känner igen er, va? Främmande människor som pratar med oss ser vi nästan som ett hot. Det känns obehagligt, underligt och kränkande mot vår integritet. I Afrika och många andra delar av världen är det otrevligt att inte prata med varandra på bussen, i busskuren, i taxin eller lekparken. Där pratar man med okända, främmande människor på ett öppet, naturligt sätt. Det måste vara väldigt konstigt att komma från en sådan kultur till ett land som Sverige. Har ni funderat över detta någon gång? Vad är era erfarenheter/reflektioner?

Sängen är för trång, kroppen är för trång, livet är för trångt -

så jag smyger ut och ställer mig barfota på asfalten och stirrar

upp mot ett rödblinkande torn. Jag stod där tills fötterna var så

kalla att de gjorde ont, sedan försökte jag somna om.

Men, livet känns alldeles för trångt.